Den magiska kraften

KAPITEL 1 ARTACS DÖD

De två alverna kom ridande i sakta mak på den lilla vägen som ledde till staden Evendim vid Evendinsjön. De var trötta, hungriga och genomvåta - hade varit på väg i fem dagar, de senaste tre i hällregn. Man skulle alltså med fog kunna säga att vädergudarna inte varit på sitt bästa humör.

Den yngre alven, Lindari, grubblade över varför han inte nedlagt ett av rådjuren som betat i den lilla gläntan de ridit förbi några minuter tidigare, den äldre alven, Artac, längtade bara efter torra kläder, varm mat och en bra lägerplats att vila på. Han var gammal nog att vara Lindaris far, men var det inte, tyvärr, ansåg Lindari! Det var inte bara åldern som skilde dem åt – Artac var mörkhårig, hade bruna ögon och en slank och smidig kropp, medan Lindari var ljushårig, med intensivt blå ögon - dessutom var han längre och kraftigare än vad som var vanligt bland alver. Bägge hade spetsiga öron.

Vägen, eller snarare stigen de red på, slingrade sig fram genom tät granskog. Mestadels fick de rida efter varandra då stigen oftast inte var tillräckligt bred för att rida på i bredd; Artac red alltid i täten. När stigen plötsligt breddades manade Lindari på sin häst och red upp jämnsides med vännen. Artac vred på huvudet och log mot den yngre mannen rätt säker på vad han skulle få höra.

”De där rådjuren”, började Lindari försiktigt och såg uppfordrande på Artac, ”jag rider tillbaka och skjuter ett av dem! Vi har inte mycket mat kvar och andarna vete när nästa möjlighet infinner sig. Tänk dig själv – en saftig stek till kvällsmat!” Artac skrattade och vände för ett ögonblick uppmärksamheten på stigen framför dem, såg sedan åter på Lindari.

”Jag har väntat på de där orden”, Artac log lite men rynkade sedan oroligt pannan och suckade. ”Nåväl, ge dig iväg men var försiktig och kom snabbt tillbaka! Jag letar rätt på en bra lägerplats så länge.” Lindari gav vännen ett soligt leende, vände hästen och gallopperade iväg österut.

Artac såg efter den yngre mannen och log. Han älskade Lindari som den son han aldrig fått, hade lärt honom allt han kunde om att överleva i vildmarken och var stolt över hur Lindari klarade även svåra situationer. Han suckade igen – de hade hårda dagar framför sig. Uppdraget de hade åtagit sig var inte bara svårt och viktigt, det var dessutom farligt.

Orsaken till uppdraget var ett skeende som etsat sig fast kristallklart i Artacs minne. Han mindes allt – alla ord, färgerna, lukterna och ångesten; till och med smaken av rädslan! Varje gång han tänkte tillbaka på det var det som om en film spelades upp. Han visste inte hur många gånger han drömt mardrömmar om det; sett sin bäste vän nedblodad, döende – känt vanmakten! Det var 16 år sedan det hänt. Alvprinsen och hans hustru var döda men deras dotter hade Artac lyckats rädda!

Den täta granskogen de ridit igenom glesnade och gav plats åt lövträd. Till höger om vägen fick Artac äntligen syn på en lämplig lägerplats – en liten glänta omgiven av asp och björk och med en bäck som forsade fram uppsvälld av det myckna regnandet. Artac satt av och ledde hästen till en av asparna där han band och sadlade av den. Det fanns gott om nytvättat gräs att beta av och vatten i bäcken. Artac var våt och trött och förmodligen även hästen - färden de påbörjat för några veckor sedan skulle komma att sträcka sig över hela kontinenten – från Österhavet till Västerhavet. Den första etappen hade varit relativt smärtfri, de hade flugit på Lindaris drake Safirion från östalvernas huvudstad Beleriand till dvärgastaden Beruga. Här tog Lindari ett ömt farväl av sin älskade drake och bad honom hålla sig öster om Himmelsberget; på det viset skulle han dels vara osedd och samtidigt relativt lätt att nå. Så väl östalver som dvärgar var rörande överens om att Härskaren och hans hejdukar skulle hållas ovetande om drakarnas existens. De två alverna hade försetts med hästar och proviant av dvärgarna.

Regnet hade övergått i ett lätt duggregn och i väster höll molnen på att ge upp, så solen orkade äntligen skicka några strålar österut. Artac klappade om hästen.

”Du är trött du också, jag vet – och våt – men du ska se att i morgon rider vi i solsken”, viskade han till djuret och torkade av den värsta vätan med hästfilten. När Artac var säker på att hästen hade det bra började han leta efter någorlunda torra grenar till brasan. Han kom plötsligt på att de redan var i början av sista sommarmånaden. ”Bara 15 dagar kvar tills Alesandra fyller 18 år”, tänkte han just som han hörde ljudet av hästar som närmade sig västerifrån. Tre svarta hästar med lika svarta gestalter i sadlarna dök upp. De stannade, satt av och ledde hästarna till gläntan. Artac stod som förstenad. Han kände till dessa ryttare – de var Härskarens värsta tjänare, Varelserna - visste vad de var kapabla till och att han inte hade en möjlighet att besegra dem. Det enda som kunde utplåna en Varelse var magisk kraft men magin hade försvunnit från Samarkadien.En av Varelserna gav upp ett glädjelöst kallt skratt.

”En alv! I frihet! Det måste vi ändra på”.

”Goda makter, måtte inte Lindari komma”, tänkte Artac förtvivlat.

”Den här lägger vi beslag på”, sade en annan av de tre med hånfull röst, ”det blir roligt för bossen att leka lite med den”. Artac visste att det var meningslöst men drog ändå sitt svärd.

”Hoppsan”, utbrast den tredje, ”den vill leka.” Alla tre närmade sig Artac. Striden blev mycket kort! Efter några minuter hade Artac slagits medvetslös. De tog loss hans häst och band honom tvärs över den, sedan gav de sig iväg norrut.

Artac vaknade upp när han brutalt slängdes ner på marken. Varelserna band honom och gav honom lite vatten men ingen mat. Han sjönk åter ner i medvetslöshet.

Det var natt. Regnet hade upphört och himlen klarnade långsamt. En tunn månskära svävade över trädtopparna i sydväst och stjärnorna blinkade sömnigt. Varelserna sov. De behövde inte hålla vakt, vad - eller rättare sagt vem - skulle kunna hota dem? Artac arbetade sig upp ur medvetslösheten. Han tänkte med förtvivlan på att hela uppdraget gått i kras. ”Vad skulle Lindari göra? Vad kunde han göra? Skulle han ta sig tillbaka till Beruga, eller skulle han ensam försöka ta sig till byn? Hela uppdragets framgång hängde på hans val!” Artac hade inte haft en tanke på att Härskarens hemska tjänare vandrade omkring så långt österut. Han somnade. Sov oroligt, drömde mardrömmar och återupplevde sin värsta tid.

Han såg förtvivlat ner på sin bäste vän Jon, alvprinsen. Jon var svårt sårad. Sienna – hans hustru – höll deras lilla dotter Alesandra i famnen. De hade lyckats fly från alvernas huvudstad Arminion, alldeles innan den föll i den ondskefulle Dorvs händer. Dorv och hans armé hade lierat sig med de skrämmande Varelserna och det var därför de lyckades besegra alverna. Alvernas kung och drottning hade dödats i slutstriden - så – egentligen var Jon och Sienna alvernas kung och drottning.

Men för hur länge?

Den lilla kvartetten hade flytt till häst och befann sig nu i ett övergivet ruckel strax norr om Dimträsket. Det syntes att Jons krafter var på upphällningen, ansiktet var gråblekt och tunikan indränkt i blod trots det provisoriska bandaget. Han såg förtvivlat på sin hustru och lilla dotter och vände sig till vännen. ”Artac, jag klarar inte av att rida längre, de här såren

...”, han andades tungt och försökte uppmana kraft att fortsätta tala. ”Vi måste se till att få Alesandra och stjärndiamanten härifrån innan förföljarna hinner i kapp oss. Kan du och Sienna föra Alesandra och stenen till Avey Bortum, Siennas mor? Hon bor utanför den lilla byn Grund, nära kusten vid södra gränsen.”Jon vred sig i plågor och fortsatte med svag röst. ”Jag vet att det är en fruktansvärd väg och att det inte är rätt att lägga ansvaret på dig. Men det är enda chansen för Västalvernas överlevnad.” Jon såg förtvivlat på vännen. ”Ni måste lämna mig här.” Med darrande händer drog han av sig guldkedjan med den lilla berlocken i form av en guldnyckel och drog till sig Stjärndiamanten. Han gned den och ett nyckelhål uppenbarade sig. Med möda lyckades han sticka in nyckeln, vred om och stenen öppnades. Ett blått skimmer syntes inuti den. Jon satte sitt finger mot hålet och koncentrerade sig, rucklet lystes upp av en intensiv ljusstråle som förband Jons finger med diamanten.

Helt utmattad drog han bort fingret och ljuset falnade. Med uppbådande av sina sista krafter låste han diamanten med nyckeln och gned stenen - nyckelhål och ljus var borta. Nu såg diamanten ut som en vanlig sten. Jon skakade av frossbrytningar. ”Jag förde över nästan all min återstående kraft till stenen”. Jon räckte sten och guldkedja till Artac, som lade ner dem i sin ryggsäck. Jon var nu så slut att han knappt orkade få fram det han ville säga och vred sig återigen i plågor. ”Jag har lite kraft kvar så jag kan göra livet surt för fienden när de kommer.” Sienna började gråta.

”Vi kan inte bara lämna dig här”, snyftade hon.

”Ni måste”, lyckades han få fram, ” Alesandra borde ha ärvt min magiska kraft! Med henne finns det en liten chans att ni kan besegra Dorv. Östalverna kanske ställer upp så småningom. Det är bäst att Alesandra inte får veta sitt ursprung. Det är tur att du är människa Sienna, det gör allt trovärdigt. Gömde du hästarna som jag bad dig?” Jon vände sig till Artac.

”Bara en står här utanför. De andra band jag en bit in i skogen”, bekräftade Artac. Jon såg på Sienna och viskade.

”Berätta allt för Alesandra när hon fyller 18 år.”

”Jag lovar! Vi ska hålla allt hemligt till dess”, lyckades hon få fram medan tårarna rann nerför kinderna. ”Kan du hålla den lilla en stund?” Hon räckte över den sovande flickan till Artac som tog henne och ryggsäcken och gick in i det andra lilla rummet för att Jon och Sienna skulle kunna ta farväl av varandra i enrum.

Plötsligt hördes ljudet av hästar som närmade sig – och vapenskrammel! Jon riktade sin hand mot det andra rummet och skapade ett bländverk, den delen av huset verkade inte längre existera. Dörren slets upp. Sienna blundade och drog Jon intill sig. Han var nu medvetslös. Varelserna böjde sig belåtet över dem - sekunden efteråt var Jon och Sienna döda. Varelserna sökte noga igenom rummet, fann ingenting, gick ut och gav sig iväg. Artac skakade av skräck och förtvivlan. Hans bästa vän var död! Nu hängde allt på honom. Han skulle ensam föra en knappt tvåårig flicka den långa och farliga vägen till byn i söder ...

Han vaknade upp ur mardrömmen av att någon brutalt slet upp honom i sittande och tog loss repen om händer och fötter. De slängde åt honom lite bröd och torkat kött. Han fick vatten att dricka. Sedan band de fast honom på hästen och gav sig iväg.

Det var inte långt till gläntan där Lindari sett rådjuren. Han satt av hästen en bra bit före och smög sig fram. Lindari var bra på att smyga och ta sig fram obemärkt och mycket bra på jakt med pil och båge. Han strängade bågen, höll en pil beredd och fortsatte framåt. Rådjuren var kvar! De betade lugnt av gräset medan bocken vaksamt såg sig omkring, den ruskade av sej vätan – allt verkade lugnt – och fortsatte beta. Lindari valde ut ett djur och sköt. Han fick till ett perfekt skott och djuret sjönk ihop. Resten av djuren rusade in bland träden.

Lindari skyndade sig fram, böjde sig över det döda djuret och lade ena handen på dess huvud. Tyst sände han en tacksam tanke till djurets ande och stod med nedböjt huvud en minut innan han började stycka upp djuret. Han tog rätt på så mycket kött som Artac och han kunde göra slut på innan det blev förstört och lämnade resten till asätarna. Köttet lindade han in i stora blad och stoppade ner i ryggsäcken, satte bågen på plats och torkade rent kniven i det våta gräset. Det hade slutat regna noterade han belåtet när han gick tillbaka till hästen, satt upp och red iväg.

Han saktade in när han kom ut ur granskogsbältet och lövträden bredde ut sig, började hålla utkik efter Artac och deras läger. När han ridit i 10 minuter insåg han att han hade missat lägerplatsen och vände om. Nu red han långsamt och såg sig noga omkring. Plötsligt kände han på sig att allt inte stod rätt till, satt av och gick vaksamt fram ledande hästen. Han såg spår av tre hästar som kommit västerifrån på vägen, de tog av till vänster in i en liten glänta där en bäck forsade fram. Han såg spår efter en strid och ... blod på marken! Nu blev Lindari riktigt rädd! Vad hade hänt? Ångestfylld fick han syn på Artacs ryggsäck liggande vid en av asparna och det fanns spår av fyra hästar som tagit sig norrut.

”Goda andar, vad ska jag göra!” Han började ana vad som hänt! Det var bara Varelserna som skulle kunnat övermanna Artac - hans bästa vän var helt enastående i strid, skulle inte haft några problem att klara sig en mot tre antingen de var människor, alver eller dvärgar - någon annan förklaring fanns inte! Lindari begravde ansiktet i händerna och grät av förtvivlan, insåg hur små chanser Artac hade att överleva om hans misstanke var riktig. Skräcken över vad Varelserna skulle få veta om de sonderade Artac lamslog honom. Paniken grep tag i honom! Lindari visste vad härskarens hejdukar var kapabla till - de hade magisk kraft, deras ögon kunde koncentreras till en röd stråle som sonderade en hjärna och kunde dra ut allt som var värt att veta - och döda!

Vad skulle han göra? Första tanken var att följa efter Varelserna och befria sin vän. Sedan började han tänka efter och insåg att han inte hade någon chans att lyckas. Tänk om Varelserna redan hade fått kännedom om deras uppdrag. Alesandra! Lindari stod villrådig mitt i gläntan medan solens sista strålar smekte honom innan den sjönk ner i väster. Till slut hade han bestämt sig. Det viktigaste var att så snabbt som möjligt ta sig till byn och hjälpa Alesandra och hennes mormor innan Varelserna hann dit! Han band fast Artacs ryggsäck på hästen och axlade sin egen, hoppade upp i sadeln, red sedan ut till vägen och vidare västerut i galopp.

Det var helmörkt när han stannade och ledde in hästen i lövskogen åt vänster, noga med att lämna så få spår efter sig som möjligt. Han tordes inte tända någon brasa så steken han längtat efter fick vänta till nästa dag. Artacs ryggsäck fick fungera som skafferi, allt som inte behövdes gömde han under ett buskage och plockade fram några morötter och lite torkat kött till kvällsmat, men bara tanken på att äta gjorde honom illamående. Han lade tillbaka maten i ryggsäcken och nöjde sig med att dricka lite vatten från skinnlägeln han fyllt på från bäcken i `Artacs glänta´. Han kände sig helt tom. Artac hade varit så mycket mer än `bara´en vän; i själva verket hade han betytt mycket mer för Lindari än hans egen far, tårarna började rinna igen. Uppdraget kändes övermäktigt nu när han var ensam – och sova – hur skulle han kunna göra det när tankarna hela tiden var hos vännen. Han rullade in sig i filten och försökte slappna av. Hästen hade han bundit alldeles intill sig. Sent omsider sjunk han ner i en orolig sömn.

Dagen därpå sken solen och inte ett moln syntes på himlen. Lindari tvingade i sig en mager frukost innan han selade hästen och tog loss den, såg sig sorgset omkring och kände sig fruktansvärt ensam. Han samlade sig, tog Artacs ryggsäck och band fast den på hästen, axlade sin egen, båge och koger och gav sig sedan iväg. Han var osäker på hur han bäst skulle ta sig till byn vid kusten i väster och var rädd för att råka i klorna på någon av Härskarens folk, så han beslöt sig för att undvika vägen, ta av åt söder genom skogen och försöka nå Evendinsjön. Helst ville han få tag på en båt. Alternativet var att ta sig längs sjöns södra kant, men de hade varnats för den farliga myrmarken där. Det gick långsamt att ta sig fram genom skogen. Grenarna gjorde sitt bästa för att snärja såväl häst som ryttare och marken var bitvis svårframkomlig med stora klippblock bland träden. Till slut blev terrängen för besvärlig, så han svängde västerut i stället.

Sen eftermiddag kom Lindari fram till en liten glänta där en bäck porlade fram. Först pysslade han om hästen och band den vid en björk intill bäcken där det växte gräs. ”Jag måste äta”, tänkte han och tog fram en bit kött. ”Artac är inte hjälpt av att jag svälter och jag måste orka med uppdraget!” Han samlade ihop grenar och hade snart en liten brasa brinnande. Köttet gillrades upp – han hade till och med offrat lite salt till det - skar dessutom strimlor av kött och hängde upp dem så de förhoppningsvis skulle torka över natten. ”Annars får asätarna det”, tänkte han. Han skar upp köttet när det var färdigt och tvingade sig att äta. Det här skulle Artac och han ha ätit igår! Lindaris ögon fylldes åter med tårar. Artac – hans idol och mentor - hade i princip lärt Lindari allt han behövde veta för att kunna överleva i vildmarken, allt om spårning, jakt och försvar, han hade fått livsviktig information om Härskaren och Varelserna samt det hemska som hänt västalverna. Dessutom hade vännen alltid stöttat Lindari i hans konflikt med sina föräldrar; utan Artac hade han aldrig blivit drakryttare! Han undrade om vännen fortfarande var vid liv och insåg hur viktigt det var att han själv klarade livhanken - han måste hjälpa Alesandra och hennes mormor! Men han skulle hämnas - det var han fast besluten om. Den tanken gömde han djupt inom sig och det var den som fick honom att samla sig och planera den fortsatta färden. Han rullade in sig i sin filt och somnade.

Han vaknade alldeles innan gryningen. Himlen var molnfri och färgades rosa-gul-orange av den uppgående solen. Lindari var medveten om att han närmade sig bebodda trakter och ville inte bli sedd; han ville heller inte bli igenkänd som alv, så han tog av sig den tunna halsduken och band den som ett pannband för att dölja öronen - det var åtminstone något resonerade han. Resten av ansiktet var det inte mycket han kunde göra åt – typiska alvdrag – så det bästa vore att hålla sig undan och då var det säkrast att han tog sig fram till fots. Han packade om sin ryggsäck och gömde sadel, seldon och Artacs ryggsäck under några buskar, gick fram till hästen och klappade honom. ”Tack för allt vännen”, viskade han, tog loss hästen och klappade till den på länden så den skulle ge sig iväg åt samma håll som de kommit. Sedan axlade han koger, båge och ryggsäck och gav sig iväg.

Det tog Lindari två dagar att ta sig till Evendinsjön. Han hade haft tur, hade inte sett en enda människa och nu gällde det att hitta en båt! Han gick först söderut nästan till myrmarkerna – ingen båt – så han vände norrut igen. När han närmade sig staden Evendim blev han extremt försiktig, smög sig ljudlöst fram och var noga med att hålla sig dold. Dagen därpå hade han tur! Han hittade en liten, men bra segelbåt som var uppdragen och gömd bakom ett buskage. Allt verkade lugnt, inga oroande ljud och inte skymten av vare sig vän eller fiende. Lite skuldmedveten sköt han ut båten i vattnet och langade i sin packning, rodde ut en bit, reste masten och hissade sedan segel. Det var ostlig vind, solen sken och Lindari satt i aktern med ett fast grepp om rorkulten och försökte slappna av vilket inte var så lätt - det värkte i hela kroppen efter allt gående och ridande - men det var skönt att vila trötta muskler. Han började, trots alla farhågor, tro att han skulle klara det här – ensam!

För Artac blev färden norrut en plågsam mardröm. De få stunder han var vid medvetande oroade han sig fruktansvärt över Lindari och deras uppdrag, samtidigt kunde han inte förstå varför fienden lät honom leva. Varför hade de inte dödat honom med en gång – och varför all denna misshandel! Var det bara för att de hatade alver?

Varelserna drev sina hästar skoningslöst, så det tog dem bara sex dagar att nå Arminion. De red direkt upp till slottet. En av Varelserna slängde Artac över axeln, gick ner till fängelsehålorna med honom och öppnade dörren till en cell. Han slängdes hänsynslöst ner på det hårda, kalla stengolvet, dörren stängdes och allt blev kolsvart runt honom.

Härskaren satt bekvämt tillbakalutad i länstolen. Det var en stor kraftig man och han skulle ha sett bra ut om det inte varit för ögonen – hans irisar saknade färg, såg nästan vita ut - dessutom hade han alltid ett hånfullt och överlägset uttryck i ansiktet. Han smålog belåtet när han lekte med ädelstenarna i behållaren. Han skrockade.”Det är i alla fall någon nytta med de där fördömda alverna.”

De flesta av alvmännen hade dödats i kriget - de som överlevt samt kvinnor och barn var inspärrade i Himmelsberget. Där fanns gott om tunnlar och bergsrum – och här utvanns guld, silver och ädelstenar. Det var alverna som grävde fram dem. Inga ädelstenar – ingen mat! Och till slut blev de ju så magra att man kunde tvinga in dem var som helst. Mycket behändigt! Först hade Härskaren tänkt utrota dem allihop när han äntligen vunnit kriget, men så kom han på den här brillianta idén med gruvdriften. Han älskade ädelstenar! Behållaren (med ädelstenarna) som han höll i var gjord av skallen till en alv. Han såg upp när han hörde ett frasande ljud. En av Varelserna stod framför honom.

”Mästare, vi har fångat en alv.”

”Vad! Det skulle ju inte finnas någon kvar i frihet”, utbrast han.

”Den här har tydligen lyckats undgå oss, men det bör vara den sista.”

”Vilket kön”, undrade Härskaren.

”Man, yngre medelåldern”, löd svaret.

”Hm.” Härskaren rynkade bekymrat ögonbrynen.”Har ni sonderat honom? Kan det finnas fler trots allt.”

”Det är inte mycket liv kvar i den här; vi roade oss lite med honom på vägen hit! Tror knappt att vi kan få ut något användbart vid sonderingen”, väste Varelsen, ”men vi kan försöka.”

Artac var knappt vid liv. Han blödde ur flera djupa sår, sviter efter all misshandel och låg ihopkrupen på stengolvet i cellen. Varelsen gick fram till Artac, böjde sig ner och hans ögon koncentrerade sitt seende på alvens hjässa. En intensiv röd stråle träffade skallen och grävde sig ner i hjärnan. Artac skrek en gång, drog ihop sig i kramp och var död. Men skadan var skedd! Varelsen hade sett att ett alvbarn levde, hälften alv, hälften människa och av kunglig börd. Ett allvarligt hot!

KAPITEL 2 FÖDELSEDAGEN

San gav upp ett gapskratt och slängde sig i Lins säng. ”Ge dig”, skrattade Lin,” visserligen är det din födelsedag i dag men ska du ockupera min säng ska det banne mig vara utan stövlar.” Hon drog av San hennes smidiga hjortskinnsstövlar och ställde dem på golvet.

”Utmärkt! Det är det jag alltid har sagt, fantastisk service på det här stället.” San log glatt mot sin bästa kompis. De två flickorna var så olika som man kunde tänka sig. San var liten och finlemmad, hade axellångt, lockigt, ljust hår som hon alltid hade hängande så öronen doldes – hennes komplex – de var spetsiga, i hennes tycke, deformerade. Hon hade stora, lätt sneda, gröna ögon med täta, svarta ögonfransar, markerade, mörka, något uppåtsvängda ögonbryn och en rak, smal, lätt fräknig näsa. Hon var söt; men det ansåg hon inte själv. Lin var också söt fast tvärtom så att säga. Hon var längre och kraftigare, hade mörkt hår, bruna ögon och var rejält solbränd. Lin och hennes bror Tonne var mycket lika. San önskade att hon var lika solbränd och hade normala öron.

”Så du tycker att jag är en amason bara för att jag kan hantera pilbåge och kniv”, undrade San fortfarande brett leende.”Betänk – vi bor ensamma mormor och jag, vem skulle fixa kött om inte jag gjorde det? Och jag älskar att vandra omkring i skogen, har aldrig varit intresserad av `tjejgrejer´. Jag trivs helt enkelt inte i klänning och sånt tjafs, men det var hemskt snällt av dig att ge mig ett hårband i födelsedagspresent.” Hon såg tveksamt på hårbandet omedveten om Lins uppsyn; hon såg ut som om hon skulle brista i skratt vilket ögonblick som helst. Lin försökte behärska sig.

”Jag har faktiskt vävt det själv”, berättade hon, ”och du skulle passa i hårband.”

”Ha, ha, ha”, fnös San, ”så då skulle jag se lite mer kvinnlig ut, menar du.” Sans ögonbryn var ironiskt höjda.

”Nja”, sa Lin, ”du behöver inte vara orolig, det syns att du är tjej, kolla bara Tonnes blickar. Jag tänkte att du kunde använda bandet som pannband, så dina öron döljs lite bättre. Inte för att jag fattar varför du har komplex för dom men det har du ju uppenbarligen.” Nu kunde inte Lin hålla sig längre utan började gapskratta. ”Åh, du skulle se din min”, kved hon, ”trodde du verkligen att vi skulle ge dig ett hårband i 18-årspresent? Här har du!” Lin slängde ett paket på sängen bredvid San, som nyfiket satte sig upp och öppnade det. Det innehöll en jaktkniv i en vackert utsmyckad slida. Andäktigt drog San fram kniven. Den var perfekt!

”Tack, det var det bästa ni kunde ge mig”, sade hon alldeles tårögd. ”Tack så hemskt mycket!” Hon reste sig och gav Lin en kram.

”Det är vår bysmed som har gjort den och han sa att han hade lagt ner sin själ i den, så det kanske är bäst att du använder den med viss försiktighet”, småskrattade Lin. ”Fast det där med hårbandet – jag tänkte helt enkelt att det var dags för dig att se lite mer kvinnlig ut nu när du uppnått den aktningsvärda åldern av 18 år, men tydligen så är inte 18 år tillräckligt för dig. Måste väl vara något genetiskt fel”, fortsatte hon grubblande. San brast i skratt igen.

”Bra, jag ska ha ett allvarligt samtal med mormor om gener i kväll.”

”Lin och Alesandra kom och ät”, hördes Lins mamma ropa nere i trappan.

”Varför vid alla mållösa andar måste hon kalla mig Alesandra”, muttrade San.

”Tja”, sade Lin småflinande, ”du heter ju faktiskt det – men om du har ett samtal med din mormor om dina gener, ska jag ha ett med min mamma om att korta av ditt namn! Det ska va San va? Du tycker inte att det är bättre med Dra eller Les?” Nu log Lin brett.

”Skitroligt”, sade San med en fnysning, ”nu går vi ner till din mamma.”

Lins och Tonnes mamma och pappa ägde och drev ett värdshus. Det låg ungefär mitt i byn med tvåvåningsfasaden mot bygatan. Nedre våningen innehöll kök och en stor matsal, i övervåningen bodde familjen, Ulv, Sejna, Tonne och Lin Ulnari. Två envåningsflyglar sträckte sig bakåt och innehöll rum för resande i den ena och stall och förråd i den andra.

När Lin och San kom in i köket hade Sejna dukat upp mat på köksbordet - kyckling och grönsaker. Det doftade mycket aptitretande! San gick fram och gav Sejna en kram. ”Tack så hemskt mycket för födelsedagspresenten. Den var perfekt! Men jag vet inte om jag ska äta något nu. Jag är rätt säker på att mormor tänker överraska mig med något extra när jag kommer hem; det var nog därför som hon envisades med att jag skulle gå till byn.”

”Du kan äta lite”, bad Sejna, ”det är nästan fyra kilometer till stugan så jag tror nog att du hinner bli hungrig innan du kommer hem i alla fall.”

”Du kommer att stupa av hunger annars”, flinade Tonne som just kom in genom bakdörren tillsammans med Lins och Tonnes far Ulv.

”Och då kanske du bryter din dyrbara pilbåge och kvaddar pilarna”, smålog Ulv.

”Rysligt”, sade San, ”det vill jag definitivt inte riskera, om det inte är till besvär så?” Sejna log mot San.

”Sätt dig flicka.” Alla slog sig ner vid bordet och åt under tystnad.

Det var tyst inne i matsalen också. Inga gäster hade kommit ännu, men Ulv och Sejna höll ett vakande öga på matsalen genom den öppna dörren, beredda att servera mat om någon av gästerna kom. ”Har ni några nattgäster?” San såg frågande på värdshusvärden.

”Ja”, svarade Ulv, ”vi har en handelsresande norrifrån och en familj från kusten som är här och hälsar på, så det är lagom och lugnt.” Ulv smålog ömt mot Sejna som log tillbaka. San såg avundsjukt på Lin och Tonne. Hon saknade sina föräldrar som mest när hon såg vännernas föräldrar tillsammans; de utstrålade sådan ömhet och värme. Hon älskade sin mormor men det var ändock inte det samma som en mamma och en pappa. Hon hade fått veta att föräldrarna dött i en farsot som drabbat staden de bodde i när San var knappt två år gammal, så hon hade inget minne av sina föräldrar, men hade hört att hon var lik sin pappa, det var allt.

San suckade. ”Jag måste nog ge mig iväg nu. Tack så hemskt mycket för maten, som vanligt utsökt god. Och – ännu en gång – tack för födelsedagspresenten!” San log tacksamt mot Sejna och Ulv.

”Tja – om du inte vill bli våt är det nog bäst att du börjar dra hemåt”, påpekade Tonne.”Det var hotfulla moln norrut och börjar det ösa ner kanske pilbågen ruttnar.” Han gav San ett varggrin. San fnös, men reste sig upp och gick och gav Sejna en kram.

”Vänta lite nu”, sade Sejna, ”jag har lite till din mormor, nykärnat smör, en bit ost och alldeles färskt bröd. Du kan stoppa ned det i ryggsäcken.”

”Rackarns vad gott och vad snällt”, utbrast San. ”Rena turen om något är kvar när jag kommer hem. Jag ska bara hämta stövlarna i Lins rum.” Hon gick uppför trappan och hämtade stövlarna, kastade ett öga ut genom fönstret och såg molnväggen som närmade sig men trodde inte att den skulle hinna fram än på några timmar. Nere i köket igen hängde hon på sig ryggsäck, koger och pilbåge vinkade glatt åt allihop, gick ut i matsalen och vidare ut genom stora porten.

Det var varmt ute och luften kändes lite tryckande. San undrade om det var åskväder i antågande när hon gick österut på den lilla bygatan.

Byn Grund bestod av ett 20-tal hus och hade ett hundratal innevånare. Den var i stort sett självförsörjande med grönsaker, frukt, säd och kött. Nära Azurfallen fanns en kvarn och mjölnaren bodde med sin familj vid Himmelssjön några hundra meter öster om fallen. Det var en halvmil till sjön och den låg sydost om byn. Det var även nära till Västerhavet och där Blå Floden rann ut var några fiskare bosatta med sina familjer. Familjen Ulnari hade en liten stuga där som hade tillhört Lins och Tonnes farföräldrar – nu döda. Söderut fanns några bosättningar men inga norrut förrän man kom norr om åsarna och dit var det mer än 30 mil. Det var San och hennes mormor som bodde längst österut.

Säden stod hög på bägge sidor av den smala grusvägen, majs på den ena och vete på den andra. ”Blir bra skörd i år”, tänkte San där hon gick vägen framåt. Hon var snart framme vid skogsbrynet och suckade av välbehag när hon kom in bland de höga lövträden. Vänliga Skogen kallade hon den och det namnet hade anammats av byborna. Stigen slingrade sig fram mellan bok, ek, lönn och enstaka valnötsträd. Marken var lätt kuperad och träden växte så glest att solstrålarna kunde slinka ner och ge liv åt marken. På våren var marken täckt av blå klockhyasinter, vitsippor och flera andra sorters vårblommor. Nu var det mest gräs, blåklockor och någon enstaka vallmo. Fåglarna kvittrade glatt och fjärilar flög omkring som dansande färgklickar över marken.

Det var ungefär tre kilometer till gläntan där stugan låg och halvvägs, en bit söder om stigen, låg Sans favoritträd - en gigantisk ek. För flera år sedan hade hon byggt en koja högt uppe i trädkronan. Den nedersta grenen kunde hon nå endast med hjälp av ett rep som var väl dolt invid stammen. San stannade till – det var länge sedan hon kollade in kojan och det var inte så sent ännu. Hon tog av från stigen och gick till trädet. Där var det, hennes favoritträd. Hon slog armarna om stammen, inte en chans att hon nådde runt den. ”Borde nog döpa dig,” viskade hon och såg upp mot trädkronan - kojan syntes inte från marken när löven var utslagna. Hon letade rätt på repet och tog sig snabbt upp till den nedersta grenen, lät repet ligga kvar där och fortsatte klättrandet upp till kojan.

San tittade förnöjt in, kojan hade överlevt blåst- och regnangreppen. Hon såg ut över skogen. Eken var ett av de högsta träden, så hon såg långt - i sydost anade hon Himmelssjön och regnbågen över Azurfallen, i öster och norr om Vänliga Skogen växte en annan typ av skog som var tätare och mörkare och mest bestod av barrträd. San tyckte om att vandra även där. Det var framför allt i den skogen som hon jagade småvilt och skogsfågel. Hon trodde att hon skulle kunna ta sig fram med förbundna ögon i en radie av en mil runt stugan. Hon lutade sig mot väggen och njöt. Med belåten min drog hon kniven ur slidan som hon fäst vid bältet utanpå sin tunika, betraktade den och kände på eggen, vass! Perfekt födelsedagspresent, tänkte hon förnöjt. Nu skulle det bli mycket enklare att ta rätt på de villebråd hon förhoppningsvis skulle lyckas nedlägga!

Här uppe var det svalare än nere på marken. Plötsligt hörde hon ett krafsande nerifrån stammen och kikade ner, ett lodjur höll på att klättra upp till henne. San lyste upp. ”Tjena katten”, sade hon, ”kommer du för att gratta mig på min 18-årsdag?” Hon klappade om djuret när det tog sig in i kojan och strök sig mot San. Hon kliade honom runt öronen och kramade om honom. San hade räddat lodjuret ur en fälla för två år sedan och sedan dess var de vänner.

Samtidigt i värdshuset höll Ulv på att torka av borden efter lunchgästerna, när en högrest man klädd i mantel med huvan nerdragen över pannan trots värmen, steg in genom dörren. ”Kan jag stå till tjänst med något”, undrade Ulv artigt.

”Jag söker en ung flicka som ska bo i en liten stuga i skogen österut”, sade främlingen med väsande, lätt raspig röst. Det gick plötsligt kalla kårar efter ryggraden på Ulv.

”Hon har gått härifrån”, sade han samtidigt som han backade en aning. ”Hon bör ha hunnit hem nu.” Främlingen sade ingenting utan vände sig om och gick ut. Plötsligt blev Ulv orolig för flickan. Han kunde inte förklara känslan men mötet med främlingen kändes hotfullt. Han gick ut i köket och satte sig bekymrad på en stol.

San klappade om katten. ”Jag måste hem hjärtat. Vi ses snart igen va?” Hon kröp ut ur kojan, klättrade ner till nedersta grenen och firade sig ner till marken. Hon gömde repet omsorgsfullt. San var snart ute på stigen igen och skyndade sig iväg hemåt. Molnväggen hade rullat fram och täckte nu hela himlen. Ett hotfullt åskmuller hördes i fjärran. San började springa. Hon kom fram till den lilla gläntan där stugan låg men stannade osäkert. Något var fel, skogen kändes plötsligt hotfull! Fåglarna hade tystnat, inte ens insekternas ljud hördes - kunde det analkande ovädret ha den effekten? Då upptäckte San att ingen rök steg upp ur stugans skorsten och dörren var vidöppen. Nu blev hon rädd! För säkerhets skull drog hon kniven och höll den beredd när hon rusade fram till stugan och ropade på mormodern. Inget svar. Hon gick genom den lilla hallen och sköt upp dörren till köket. Hon tvärstannade och försökte kväva skriket som var på väg ur henne; kniven föll ur hennes kraftlösa hand och spetsen borrade sig in i golvet. Lamslagen av chock fick hon se sin mormor liggande på golvet i en stor blodpöl. Någon ... något hade sprättat upp henne. Hon var död! San kände hur hon blev alldeles kall, det brusade i öronen på henne och det kändes som om hon skulle svimma. Hon tog stöd mot en stol, allt gungade under henne. ”Mormor är död, hur... vad.” Hon skakade i hela kroppen. Plötsligt hörde hon ett knarrande från verandatrappen. Någon var på väg in och instinktivt kände San att denna någon var dödligt farlig. Hon samlade sig, tog sig snabbt och ljudlöst ut genom bakdörren och sprang in bland buskarna öster om stugan.

Hon smög sig tyst och snabbt vidare österut, sedan vände hon åt söder. En blixt nästan bländade henne åtföljt av ett omedelbart åskmuller. Hon sprang mot sin ek i hällregn. Hon såg sig inte om men bemödade sig om att röra sig så ljudlöst och `osynligt´ som möjligt. När hon kom fram till eken såg hon sig omkring - inget ovanligt syntes. Hon fumlade med repet, skyndade sig att fira sig upp och gömde repet på grenen. Väl uppe i kojan kollapsade hon storgråtande på golvet. Regnet öste ner och det började droppa in genom taket. Vinden ruskade om i trädkronorna - blixtarna ljungade oupphörligt och åskskrällarna fick trädet att skaka. San försökte behärska sig. Hon såg hela tiden mormoderns uppsprättade kropp framför sig. Till slut samlade hon sig så pass att hon kunde ta av sig ryggsäck, båge och koger. Sedan kröp hon fram och spanade skräckslaget ner på marken. Hon såg varken djur eller människa. Åskan skrällde igen och regnet fortsatte ösa ner. Hon spanade mot stigen och tyckte hon såg något röra sig där men var osäker. En blixt följt av ögonblickligt åskmuller, lyste upp en högrest mörk gestalt. Den stod stilla en stund och såg sig omkring, gled sedan iväg norrut.

San kröp in i kojan och drog av sig sina plaskvåta kläder. Hon försökte hänga upp dem på tork efter att ha vridit ur dem. Hjortskinnsstövlarna åkte också av. Hon var glad över att hon glömt kvar den gamla filten i kojan, nu svepte hon den om sig. Visserligen var den fuktig men det var alltid något. San var övertygad om att hon svävat i livsfara och att det var hennes skicklighet att ta sig fram i vildmarken som hade räddat henne. Hon kände sig plötsligt glupande hungrig och öppnade försiktigt ryggsäcken. Hon plockade fram det Sejna stoppat ner och åt hungrigt. Plötsligt blev hon illamående, såg återigen mormoderns sargade kropp framför sig. Tyst gråtande stoppade hon ner resten av maten i ryggsäcken. Inlindad i filten lade hon sig ner. Nu var hon helt ensam. Mormodern var den sista nära släkting hon hade. Hon grät sig till söms.

KAPITEL 3 BEGRAVNINGEN

San vaknade mitt i natten. Det hade slutat regna och månen tittade ner mellan revor i molntäcket. Först visste hon inte var hon var, men så mindes hon allt och skalv till av en rysning. Plötsligt insåg hon att något närmade sig under trädet. Hon blev skräckslagen – men så kände hon igen ljudet av starka klor som drog sig uppåt. Lodjuret gled in till henne. ”Oj katten, du skrämde nästan slag på mig.” Hon kramade lon. Den lade sig spinnande ner bredvid henne. Det kändes så tryggt att ha en varm katt intill sig. Hon lade armarna om den och somnade om.

När hon vaknade sken solen. Det luktade friskt av nytvättad skog och fåglarna sjöng för glatta livet. Katten satt bredvid henne. Hon strök hans lena päls och lutade sig mot honom. Vad skulle hon göra nu? Hon måste få hjälp – måste tala om vad som hade hänt! Rädslan grep tag i henne igen. Hon kröp fram till kojöppningen och spanade oroligt ner på marken, förväntade sig nästan att se något bestialiskt odjur stryka omkring under trädet, men allt var lugnt. Till slut bestämde hon sig för att ta sej till Blå Floden och följa den ner till byn; sedan skulle hon gå till värdshuset och be om hjälp. Hon bröt av lite bröd och ost och åt, drog på sig de ännu fuktiga kläderna och skinnstövlarna. Frånvarande sög hon på den lilla guldberlocken i form av en nyckel som hängde på sin tunna guldkedja. San bar alltid den runt halsen – det enda minnet från hennes mor. Så satte hon fart, hängde på sig ryggsäck, koger och pilbåge. Förvånad upptäckte hon att knivslidan var tom och såg sig omkring i det trånga utrymmet. Ingen kniv! ”Nåväl”, tänkte hon, ”jag måste ha tappat den i stugan! Inget att göra åt nu.” Hon klappade katten och började klättra ner. Sista biten firade hon sig ner med hjälp av repet och gömde det noggrant - såg sig omkring på marken efter eventuella spår – hon mindes att hon anat något bortåt stigen kvällen innan. Inga fotspår syntes till! Katten kom nerklättrande och strök sig mot San. ”Du måste vara försiktig, katten”, sade hon vänligt, ”det är otyg löst i den här skogen, eller det har i varje fall varit.” Efter att ha klappat katten en sista gång gav hon sig iväg söderut mot floden.

Det tog henne tio minuter att ta sig dit. Hon hade varit mycket försiktig, sett sig noga omkring och utnyttjat alla sina färdigheter i att ta sig fram osedd i vildmark. Allt var bedrägligt lugnt - träden i Vänliga Skogen susade lugnande, fåglarna sjöng glatt och insekternas surr var nästan sövande. Det blev allt varmare. Vätan från gårdagens oväder började torka upp och allt såg nytvättat ut. Hon hade varken mött människa eller djur på sin färd mot byn.

Äntligen var hon framme och skyndade sig till värdshuset. Hon formligen slet upp dörren, stängde den och ställde sig med ryggen mot den. Tonne som höll på och lägga mer ved i eldstaden, vände sig om och såg förskräckt på San som storgrät med händerna för ansiktet. ”Vad i all sin dar har hänt”, utbrast han, sprang fram till San och slog armarna om henne. Sejna och Ulv kom inrusande från köket och såg chockade på den förtvivlade flickan.

”För allt i världen San, vad är det som har hänt?” Sejna drog ömt flickan intill sig och strök henne över ryggen. Långsamt lugnade San ner sig.

”Mormor är död.” Hon började gråta igen.

”Vad ... hur”, alla tre såg förskräckta på henne. Lin dök upp i dörröppningen.

”San vad är det?”

”Vi går ut i köket och sätter oss”, sade Ulv. ”Fixa lite te, Lin!” De gick ut i köket och satte sig runt bordet. Sejna höll tröstande armen runt Sans axlar.

”Jag kände på mig att något var fel redan när jag kom fram till gläntan”, sade San mellan snyftningarna. ”Allt kändes fel, dörren på vid gavel, ingen rök från skorstenen ... och ... när jag kom in i köket låg mormor på golvet. Det var blod överallt ... hon ... hon var uppsprättad!” San genomfors av frossbrytningar vid minnet. Alla stirrade mållösa på henne. Vem ...vad ... och ... varför? ”När jag stod där, hörde jag hur någon tog sig uppför verandatrappen och jag bara visste att det var något farligt, så jag tog mig ut genom bakdörren och sprang till trädkojan. Jag har sovit där i natt. Ja - sov och sov, det blev väl inte så mycket sömn och jag tror att jag hade en himla tur! Det där ovädret spolade bort alla spår – det känns som om det där som var ute efter mormor var ute efter mig med”, avslutade San.

Lin plockade fram koppar och hällde upp starkt te till allihop. Hon ställde fram bröd, smör och ost. De åt under tystnad, alla grubblande över det de fått höra. ”Du upplevde alltså att du var hotad”, undrade Lin.

”Jaa”, bekräftade San, ”det hade gått likadant för mig om jag inte varit så snabb – och det där med åskan och regnet.” Tonne såg beundrande på San.

”Det är tur att du är en sån van skogsmänniska! Jag tror inte många hade haft sinnesnärvaro att agera som du efter att ha blivit utsatt för en sån chock.” Ulv såg på San med bekymrat hopdragna ögonbryn.

”Det var en konstig figur här igår eftermiddag och frågade efter dig”, sade han, ”det var något skrämmande över honom. `Vet ni var flickan som bor i stugan österut är´, frågade han. Jag sa att du hade gått.” San satt tyst och tänkte efter.

”Jag var förmodligen i trädkojan när han gick förbi på stigen, om det nu var han som hade mördat mormor alltså. Men – men om det var det så måste han ju alldeles nyss ha gjort det. Hade jag inte gått till trädkojan hade jag mött honom och då ...” San bleknade vid insikten av hur nära hon varit att gå samma öde till mötes som mormodern.

”Men varför allt detta”, utropade Lin, ”varför skulle någon vilja mörda din mormor!? Och dig!?”

”Inte en aning”, sade San tungt.

”Vad vi måste göra nu är att samla ihop folk och gå till stugan”, sade Ulv bestämt. ”Din mormor måste begravas, du vet förstås inte var?” Han vände sig frågande till San.

”I gläntan, vid stugan skulle jag tro.” Sans underläpp började darra och ögonen fylldes åter med tårar, men hon försökte samla sig.

”Vi försöker ordna det här idag”, bestämde Ulv, ”och sedan tror jag att det finns ett reellt hot mot dig! Du får självklart bo här hos oss, absolut inte i din mormors hus, men jag undrar om det inte vore bra om ni tre åkte på `semester´.” Ulv såg på Tonne, Lin och San, ”det var länge sedan vi tittade till stugan vid havet.” Lin och Tonne lyste upp och såg frågande på San.

”Antag att jag försätter er i fara då. Jag menar om någon är ute efter mig...?” San såg tveksamt på Ulv.

”Ni blir ju inte ensamma där”, sade Sejna. ”Det bor flera fiskarfamiljer runt omkring.”

”Ja om ni tycker det går bra, så ...”, sade San lättad.

Ulv lyckades få med sex av männen i byn, alla beväpnade och försedda med spadar. Alla hade blivit chockade över nyheten att Sans mormor hade mördats och sörjde med flickan. Lin och Tonne stannade kvar i värdshuset för att finnas till hands för gästerna; Ulv, Sejna och de sex männen följde med San till stugan. Det blev en sorglig marsch genom Vänliga Skogen och när de kom fram till gläntan, var det som om en mur reste sig framför dem. Allt såg fridfullt och idylliskt ut. Stockrosor och clematis bäddade in den lilla timrade stugan. Prunkande blomsterrabatter, välskötta grönsaksland – allt andades frid.

”Stugan är så söt”, viskade Sejna. San nickade och började beslutsamt gå fram till stugan. ”Du och jag stannar kvar här ute medan karlarna går in.” Sejna drog San intill sig och de satte sig i verandasoffan. Efter ett tag kom en av männen ut, han höll Sans kniv i handen!

”Är det här din?” Mannen såg frågande på San som tacksam tog emot kniven och stack ner den i det tomma fodralet. Han vände sig sedan mot Sejna och såg bedjande på henne. ”Kan du gå in och hjälpa dem? Jag kan sitta här hos San.” Han såg påfallande blek ut.

”Jag hjälper också till”, sade San beslutsamt, ”det är min mormor!” När de kom in i köket hade männen lindat ett iturivet lakan runt mormodern.

”Var ska vi begrava henne?” En av männen såg vaksamt på San.

”Intill blomsterrabatten”, bestämde hon. Två av männen gick ut för att börja gräva och Sejna och San hjälptes åt att tvätta av mormodern. Sedan lindade de in henne i lakan och en filt, någon kista hade man ju inte. Männen bar ut kroppen och hjälpte till med grävandet. Sen eftermiddag var allt klart. Alla stod tysta och sorgsna runt graven, medan San strödde blommor över gravkullen. Det var allt! San gick in och plockade med sig lite kläder, sedan vände de åter till byn.

Ingen hade sett den mörka skepnaden norr om stugan.

När San kom tillbaka till byn var hon såväl kroppsligt som själsligt utmattad. De övriga i gruppen var också synbart påverkade. Som om de gjort en tyst överenskommelse styrde alla stegen mot värdshuset. Det blev alldeles tyst i matsalen när gruppen steg in genom porten. De flesta i byn hade samlats där för att prata och få veta vad som hade hänt och allas blickar riktades mot San. Hon vacklade till, Sejna stöttade henne och ledde henne snabbt ut i köket, Ulv och de övriga stannade kvar i matsalen och informerade om vad som hade hänt. Ulv berättade också om främlingen som frågat efter San.

Det blev alldeles tyst när Ulv hade talat färdigt. Man såg rädslan i byinnevånarnas ögon. Vad ... vem stod bakom detta bestialiska dåd? Var de alla i fara? Varför skulle någon mörda den vänliga Avey Bortum? Det bestämdes att alla skulle vara på sin vakt och att bosättningarna runt byn skulle varnas, sedan begav sig byborna hem och det blev tomt och tyst i matsalen. Ulv gick ut i köket. San och resten av hans familj satt runt köksbordet. San var blek och hålögd och stirrade trött ner i bordet. ”Vi måste äta lite”, sade Sejna och reste sig upp.

”Tonne och jag har lagat en fiskgryta”, Lin reste sig också för att hjälpa till att plocka fram allt.

”Ni får ge er av till kusten tidigt i morgon”, bestämde Ulv resolut. ”Kommer det någon konstig typ och frågar efter San säger vi att hon har gått till släktingar söder om Blå Floden. Vi ordnar sängplats åt dig i Lins rum”, han vände sig till San, ”och – det är bäst att ni lägger er nu. Mamma och jag börjar plocka ihop matsäck innan vi lägger oss.”

När flickorna kom upp i Lins rum packade de först ner lite extra kläder i ryggsäckarna, sedan tog dom av sig och gick till sängs. ”Det var så hemskt”, berättade San. ”När jag först såg mormor var det allt blod och det fruktansvärda såret jag såg, men när jag såg henne nu, när såret var inlindat – du skulle ha sett hennes ansiktsuttryck. Hon såg skräckslagen ut!” Flickorna såg tysta på varandra. ”Jag ska hämnas”, väste San plötsligt fram.

KAPITEL 4 LINDARI KOMMER TILL BYN

Långt bort i öster bortom dvärgarnas land bodde alver okända av Härskaren. De var inte så många – mellan tre- och fyratusen individer. De härstammade från västalverna. För ungefär 150 år sedan hade etthundratal män, kvinnor och barn gett sej iväg österut, nyfikna på vad som fanns öster om Himmelsberget. Det blev en strapatsrik färd ända till österhavet. Kustområdet där var otroligt vackert med omväxlande otillgängliga bergsstup och vänliga sandstränder, i övrigt löv- och barrskog med ett rikt djurliv och stora odlingsbara områden.

Alverna lever längre än människor och till och med dvärgar men det föds få barn, så trots att de trivdes i de nya omgivningarna ökade folkmängden mycket långsamt. De byggde en stad som de gav namnet Beleriand. Alverna styrdes av ett demokratiskt valt råd, hade täta sociala kontakter och ett rikt handelsutbyte med dvärgarna, men från alverna i väster blev de allt mer isolerade och förlorade successivt kontakten med dem. Tills för 20 år sedan hade de dock haft ett visst handelsutbyte - det var då västalvernas problem började som slutade i det fasansfulla kriget vilket alverna förlorade för 16 år sedan. Dvärgarna och östalverna hade inte blandat sig i det men blev chockade över krigets utgång och anklagade delvis sig själva då de inte hade lierat sig med västalverna. Måhända det var tur! Det kunde mycket väl ha slutat med att dvärgar och östalver gått samma öde till mötes om de hjälpt till. Varelsernas deltagande ledde till att Dorv blev oövervinnelig. Sedan alvkungen och hans son dödats hade alvernas magi förlorats.

Det var till östalverna Artac begav sig sedan han överlämnat lilla Alesandra i sin mormors vård. Hon var Alesandras enda levande släkting. Stjärndiamanten och guldkedjan med den lilla berlocken fick mormodern också ta hand om. De hade bestämt att San skulle hållas ovetande om sitt ursprung men få veta allt när hon fyllde 18 år. När Artac hade fullgjort sitt uppdrag tog han sig österut till dvärgastaden Beruga, en resa på nästan 100 mil. I Beruga träffade han alvpojken Lindari som tränades till drakryttare – så tillsammans flög de på drakens rygg till Beleriand. Östalverna blev chockade när de fick höra om Siennas och Jons öde. De förstod vikten av att hålla Sans existens hemlig samt att intresse och – helst – vetskap om alverna minskade eller försvann. I den isolerade lilla byn vid Vänliga Skogen hade alla utom Sans mormor glömt bort att det fanns andra folkslag.

Lindari hade haft tur, han hade inte träffat en människa på vägen till byn. Båtfärden hade gått snabbt tack vare den ostliga vinden och han hade gömt båten väl; den kanske skulle behövas senare! Nu närmade han sig bebodda trakter, och risken för att man skulle se att han var en alv ökade. Visserligen hade kunskapen om alverna så gott som försvunnit, men med Lindaris typiska alvdrag var han rädd för att man skulle börja undra. Han hade ljust, rakt hår som räckte till axlarna, lysande, blå ögon och som för San var de sneda och ögonbrynen var vinklade på samma sätt – men för att vara alv var Lindari lång och kraftig och mer muskulös. Han hade ett vackert alvansikte, med rak smal näsa och höga kindben – och spetsiga öron. Klädseln bestod av långbyxor och tunika som var i trängande behov av tvätt, samma sorts hjortskinnsstövlar som San brukade ha på sig och den tunna halsduken knuten runt huvudet. ”Inte mycket till maskering, men alltid något”, resonerade han. Artac hade ritat upp en bra karta över vägen till byn, men Lindari blev ändå överraskad när han plötsligt stod vid Avey Bortums lilla stuga.

”Vid alla vilsna andar”, tänkte han, ”jag skulle nog titulera mig stugfinnare.” Han tog sig försiktigt fram till bakdörren och knackade - det hördes inte ett ljud inifrån. Han tryckte ner dörrhandtaget - dörren var låst. Lindari rynkade ögonbrynen. Han förstod inte varför men anade plötsligt oråd. Han tog sig runt stugan till framsidan. Inte ett ljud. Inte en människa. Förskräckt fick han syn på den lilla gravliknande kullen som var beströdd med vissnande blommor och nu blev han riktigt rädd! Han skyndade sig upp på verandan och hajade till när ett av trappstegen knarrade ljudligt, dörren var olåst. Försiktigt och ljudlöst smög han sig in, kikade in i rummet – tomt – smög ut i köket och tvärstannade. Det syntes fortfarande tydliga spår av intorkat blod på golvet trots Sejnas försök att torka bort det värsta. Lindari gick igenom huset en gång till, tomt på såväl människor som svar på alla frågor.

Han gick ut och satte sig på verandan. Han kände på sig att något hemskt hade hänt här, men vad? Han gick nerför trappen, undvek det knarrande steget och bort till det som han förmodade var en grav. ”Goda andar det får inte vara Alesandra som ligger här.” Han fick syn på den runda stenen som låg bland de andra stenarna runt blomsterrabatten. Lindari kände omedelbart igen den – det var en mycket speciell sten och han hade fått den noggrant beskriven för sig av Artac. Nu blev han ändå oroligare! Han såg sig grubblande omkring, vände ryggen åt stugan och gav sig springande iväg på den vindlande stigen mot byn.

Han stannade när han kom till skogsbrynet. Bördiga åkrar med majs och vete bildade nästan en häck på var sida av stigen. Han fortsatte framåt. Det var en trevlig, liten by, Lindari såg sig uppskattande omkring. Husen var låga, hade murad sten nedtill och var timrade upptill, de flesta husen hade torvtäckta tak, fönsterluckor och dörrar var färgglada, välskötta blomsterrabatter och fruktträd i trädgårdarna. Välordnat! Han märkte att folk såg misstänksamt på honom när han gick gatan fram. När han kom fram till värdshuset stannade han. ”Hm”, tänkte han, ”här borde man få både mat och information.”

Värdshuset såg gemytligt och inbjudande ut, den enda tvåvåningsbyggnaden i byn, noterade han och gick in genom porten. Matsalen var hemtrevlig. På borden låg rutiga dukar och vaser med vildblommor prydde nästan alla bord. En brasa brann i den öppna spisen trots att det var varmt ute. Alla gäster såg upp när han steg in och alla såg lika misstänksamma ut. ”Var de misstänksamma mot främlingar generellt eller...?” funderade Lindari och gick och satte sig vid ett av borden lite avsides. Snart kom värdshusvärden fram till bordet, han såg också misstänksam ut och såg forskande på alven.

”Vad kan jag stå till tjänst med”, undrade Ulv Ulnari.

”Mat skulle vara underbart, men det jag främst vill ha är upplysningar.” Lindari log vänligt mot Ulv. ”Jag skulle besöka en gammal bekant, Avey Bortum och hennes barnbarn Alesandra, men huset var tomt och verkade övergivet. Jag blev ... orolig! Det har väl inte hänt dem något?” Lindari kände att han skakade, rädd för att han skulle få höra det han fruktat mest! Han svalde och såg ner i bordet. Ulv såg forskande på den unge mannen.

”Varför sökte du dom och hur kände du dom”, undrade han.

”Min bästa vän kände Alesandras föräldrar och det var han som kom hit med Alesandra när hennes föräldrar dött”, förklarade Lindari.

”Kom med ut i köket”, uppmanade Ulv. Han räckte fram handen, ”jag heter Ulv Ulnari.”

”Mitt namn är Lindari”, presenterade sig alven och grep den andres hand i ett fast grepp. De gick ut i köket och Ulv presenterade Lindari för Sejna.

”Han ville veta vad som har hänt här”, förklarade Ulv.

”Jaa”, sade Sejna tyst, ”det är förskräckligt. När San kom hem till sin mormor för fyra dagar sedan hittade hon henne mördad. Vi tror att hon hade tur som inte gick samma öde till mötes. En sådan fruktansvärd födelsedag!” Sejna ryste.

”Hände det på hennes 18-årsdag”, utbrast Lindari och bleknade. Ulv och Sejna nickade sammanbitet. Lindari begravde ansiktet i händerna och snyftade till. Han insåg vad det betydde! Mormodern hade mördats för fyra dagar sedan ... Varelserna hade utan tvekan hunnit hit sedan Artac tillfångtagits, vilket betydde att hans bästa vän hade blivit sonderad och var troligen död! En rysning for genom Lindari. Nu måste Härskaren ha fått veta allt!

Ulv lade armen om alvens axlar. ”San har följt med våra barn till kusten. Vi var säkra på att hon inte var trygg här. Samma dag som mormodern mördades var en lång man klädd i svart kåpa här och frågade efter San. Hade inte San bestämt sig för att `hälsa på´ sitt favoritträd hade hon nog också varit död.” Lindari såg upp och torkade sig om ögonen.

”Hon och förmodligen också era barn är i fara! Kan jag sova här i natt, så ger jag mig iväg till kusten tidigt i morgon. Kan ni beskriva vägen?”

”Självklart”, sade Ulv.

”Jag visar dig till ett rum när du ätit färdigt”, sade Sejna mjukt. Plötslig kände Lindari att han var glupande hungrig.

Den natten sov Lindari lugnt för första gången sedan Artac tillfångatagits. Det hade tagit 19 dagar att ta sig till byn men skulle ha tagit mycket längre tid om han inte hade lyckats stjäla den där båten nära staden Evendim. Han vaknade morgonen därpå av att regnet piskade på fönsterrutan. Han tog långsamt på sig kläderna och sjönk ner på sängkanten; det var så mycket han inte hade klarhet i! Med största sannolikhet var Artac död, det var han så gott som säker på. Att Artac hade blivit sonderad och att Varelserna fått kunskap om Alesandras existens var också så gott som säkert. Men sedan?! Mormodern borde ha blivit sonderad innan hon dödades och då måste Varelserna ha sett att Alesandra inte kände till sitt ursprung – kunde han vara säker på det? Om dom visste att Alesandra var sondotter till alvkungen och alvdrottningen var hon i extrem fara, liksom hennes kamrater. Och – hur var det med Stjärndiamanten? Visste Härskaren något om den – och vad visste Varelserna? Lindari suckade. Om dom fått veta att Artac färdades med en annan alv, var även han i fara. ”Allt beror på hur mycket information de jävlarna lyckats sondera fram,” tänkte han.

Han slängde ryggsäcken över axeln, grabbade tag i pilkoger och den stora, osträngade askpilbågen, såg sig omkring – inget glömt – gick ut i korridoren, genom den nästan tomma matsalen och ut i köket. ”God morgon”, sade han leende, ”om man nu kan kalla den god?” Han kastade en talande blick mot det regnvåta fönstret. Sejna log.

”Har du sovit bra”, undrade hon medan hon dukade fram frukost åt honom. ”Det kanske är bäst att du stannar här tills ovädret dragit förbi.”

”Kan vara en bra idé”, Ulv kom just in genom bakdörren. ”Du kommer att bli halvdränkt innan du når kusten.” Lindari skrattade.

”Jag har en mantel nedstoppad i ryggsäcken. Den brukar i varje fall stå emot lite väta – och det är kanske bra att ge sig iväg i det här vädret. Jag blir inte sedd av så många och de där mördarna kanske avstår från utflykter då.”

”Tror du att dom är flera”, utbrast Sejna förskräckt.

”Jag är rätt säker på vilka mördarna, eller mördaren är och dom är flera. Dom lyder under Härskaren i Arminion – alvernas gamla huvudstad – norr om Kedjan”, förklarade Lindari allvarligt.

”Hur vet du allt detta och vem är du egentligen?” Ulv spände ögonen i honom. Lindari suckade. Han tog av sig halsduken han bundit som pannband för att dölja de spetsiga öronen.

”Jag är en alv”, förklarade han. ”Jag och en vän var på väg hit för att – ja – prata med Alesandra och hennes mormor, men min vän fångades av Härskarens hejdukar och jag är säker på att han är död. Så – jag fortsatte ensam. Jag vet att Alesandra behöver hjälp.” Lindari tystnade och såg forskande på värdshusparet. De såg skrämda och lite misstänksamma ut.

”Vi trodde att alla alver var döda”, utbrast Sejna.

”Det är vad vi vill att alla ska tro”, skyndade sig Lindari att säga, ”så berätta inte det här för någon. Alesandra är i tillräckligt stor fara ändå.” Han band halsduken runt pannan igen och åt färdigt frukosten, medan Sejna och Ulv bekymrat såg på varandra.

”Vi har plockat ihop lite mat som du kan ta med dig”, sade Sejna. Hon tog fram burkar med ost, bröd, frukt, lite grönsaker och torkat kött. Lindari tog tacksamt emot maten och stoppade ner den i ryggsäcken, efter att först ha plockat upp manteln. Han reste sig upp och tog på sig den, slängde ryggsäck, båge och koger över axeln.

”Tack snälla”, han såg på det bekymrade paret. ”Glöm vad jag sagt och att jag överhuvudtaget varit här.” Han gav Sejna en kram, skakade hand med Ulv och gick ut i matsalen och vidare ut i regnet genom porten.

”Tack”, utbrast Lindari, ”jag trodde inte mina ögon! En jättebjörn här! De brukar ju aldrig komma söder om Himmelsberget.” Mannen såg forskande på de bägge alverna.

”Vi är på väg till Evendinsjön”, sade Lindari tveksamt, ”tänkte följa den här bäcken till Södra Floden och vidare till sjön; jag har en båt gömd intill södra stranden! Jag vet inte hur det hade gått för oss om inte du hade kommit. Vi har bara pilbågar och knivar att försvara oss med.”

Morgonen grydde utan regn men med vresiga moln som jagade fram i den uppgående solens sken. De åt en mager frukost, fyllde på sina skinnläglar ur bäcken, hängde på sig allt och gav sig iväg längs den. Någon kilometer längre fram tog de sig över bäcken.”Snart blir det farligare”, sade Seb. ”Det finns inga gömställen på slätten förrän vi kommer fram till floden, där växer det lövträd så där kan vi få skydd.” En timme senare var de ute ur bergsområdet och såg sig vaksamt omkring. ”Det är ungefär fyra mil till floden, så snabbt nu”, uppmanade Seb. Och de sprang! Snart hade solen motat bort molnen och strålade obarmhärtigt ner på de trötta vandrarna. Mitt på dagen tog de en paus och åt lite torkat kött, mjuka morötter, var sitt äpple och drack vatten. Sedan sprang de igen.

KAPITEL 7 EVENDIM

När de hämtat sig började de undersöka Lindari. Han hade flera otäcka sår och var fortfarande medvetslös, men andningen verkade vara opåverkad. Det var mycket som hade hänt men det var under relativt kort period, så trots att Lindari varit under vattenytan längst trodde de inte att han fått ner vatten i lungorna. San tog upp en ren tunika och rev den i remsor. De hjälptes åt att tvätta rent såren och förband dem så gott de kunde. ”Hur lyckades du ta kål på den där giftiga besten”, undrade Seb nyfiket. Han hade insett att hans svärd och Lindaris pilar bara retade upp den.

”Jaa”, sade San, ”det undrar jag också! Pilen liksom fattade eld när jag sköt iväg den. Ja – eld och eld – den lyste med ett intensivt blåvitt sken, och när den träffade monstret exploderade det!”

”Vi hade tur”, sade Seb allvarligt. ”Jag undrar om du lyckats med det om vi inte hade undersökt din sten igår. Nu får vi sätta fart. Vi måste ta oss till Evendim så kvickt som möjligt - Lindari måste få hjälp! Har man skadats av sådana där monster behövs motgift och jag känner några duktiga helare där.” Han satte sig vid rorkulten. Man såg fortfarande södra stranden och med tanke på vindriktningen måste de vara på väg åt rätt håll.

Långsamt sjönk solen ner i vattnet långt västerut, vinden mojnade och himlen mörknade långsamt. Nattens ljusa drottning bar sin svarta skrud men ljuset från stjärnorna var tillräckligt. Seb satte sig vid årorna för att skynda på färden. De hade försökt göra det så bekvämt som möjligt för Lindari på båtens botten. Det oroade dem att han fortfarande var medvetslös, dessutom började han få feber, vred sig oroligt och jämrade sig då och då. San baddade hans panna med sjövatten för att svalka av honom lite. Efter en timme avlöste San Seb vid årorna. Han kröp ner på durken för att försöka sova lite. När Seb vaknade var San totalt utmattad. Hon hade omväxlande rott, omväxlande bara vaktat och styrt efter stjärnorna så de inte skulle komma ur kurs. ”Du skulle ha väckt mig tidigare”, muttrade han, ”lägg dig och sov nu.” San trodde inte att hon skulle kunna slappna av och sova efter allt som hade hänt, men hon slocknade så snart hon lagt sig.

När hon vaknade anade man en ljusning i öster, stjärnorna bleknade långsamt och vinden hade åter friskat i så de slapp ro. Lindari var fortfarande medvetslös. San böjde sig över honom, han var feberhet och andades ytligt. Förskräckt såg hon på Seb. ”Han är sämre!” Seb nickade.

”Det var därför vi rodde i natt. Vi måste få honom under vård så fort som möjligt.”

”Finns det något säkert ställe vi kan ta honom till”, undrade San oroligt.

”Det var inte bara jag som slogs på din fars sida”, försäkrade han. ”När vi kommer iland sätter vi på oss mantlarna och drar ner huvorna i pannan, det borde räcka som maskering åt dig och Lindari. Jag tror att vi kommer till hamnen i kväll, då får du stanna i båten medan jag går efter hjälp. Nu äter vi lite – ja det blir verkligen lite! Och fullt med sjövatten men det bör vi inte dricka.”

Det mulnade på framåt kvällen och åskan mullrade i söder. San såg ängsligt på de hotfulla molnen, hon ville inte ha ett oväder nu när Lindari var så illa däran – och ute på sjön - i en båt! Seb såg ut att gissa sig till Sans tankar. ”Titta österut”, uppmanade han. San vände sig om. Hon såg land och ljuspunkter! De var snart framme vid hamnen, hon suckade lättat.

”Vilken tur att vi träffade på dig i den där ravinen”, sade hon tacksamt. ”Vi hade varit döda bägge två annars. Hur kom det sig att du var ute och strövade i det där ödsliga området?” Seb log.

”Om jag ska vara ärlig tror jag att jag blev lika glad som ni när vi träffades. Jag var orolig för hur det skulle gå för Artac så jag gav mej iväg för att se om jag kunde vara till någon hjälp. Tyvärr kom jag för sent; det tar ett tag att ta sig från Beruga och Varelserna hade redan slagit till! Det var dvärgarna som talade om att Artac var på väg till byn men inte att han hade sällskap. Och det visade ju sig att jag var till hjälp ögonaböj.” San log tacksamt mot honom.

De närmade sig staden snabbt. Det hade inte börjat regna ännu, men värmen var fuktig och tryckande. Mörkret sänkte sig som en våtvarm mantel över dem, blixtarna flammade över himlen och åskmullret kom allt närmare. ”Kan du hoppa i land när jag styr in till kajen”, undrade Seb, ”eller förresten, vi gör tvärt om. Kom och sätt dig vid rorkulten! Snabbt nu!” San skyndade sig bak och greppade tag i styrspaken. Seb stod beredd i fören. Snabbt hoppade han i land när de nästan var framme vid kajkanten. Det small till när fören slog i den. San såg oroligt på Seb ”Det gick bra”, sade han lugnande. ”Ingen skada skedd. Nu binder jag båten här – använd åran och vrid båten så binder jag både för och akter. Håll er tysta! Jag kommer tillbaka med hjälp så snart jag kan.” Det tog bara några minuter att säkra båten och sedan gav sig Seb iväg småspringande. San revade först seglet sedan kröp hon ner i båten och lade sig intill Lindari. Försiktigt lade hon armarna runt honom.

”Du måste bli bra”, viskade hon, ”jag klarar mig inte utan dig.” Hon strök honom över pannan. Han var fortfarande feberhet.

San måste ha slumrat till och väcktes av lågmälda röster. Hon satte sig upp - Seb och två andra män stod vid kajkanten. ”Kan du ge mig ryggsäckarna först”, uppmanade Seb, ”vi hjälps åt med Lindari.” San langade upp ryggsäckarna och tog sig själv i land, svepte in sig i manteln, fällde fram huvan och höll Lindaris beredd. Det stod en häst med vagn en bit bort noterade hon tacksamt. Männen lyfte försiktigt upp alven, bar honom till vagnen och lade honom på en filt. San följde oroligt efter.

”Hoppa upp i vagnen och inte ett ljud”, uppmanade en av männen. San hoppade in i vagnen och en presenning drogs över den så det blev becksvart runt dem.

San var både lättad och rädd! Lättad för att Lindari nu skulle få hjälp, och att de var trygga för tillfället; livrädd för att de här männen hörde till fienden. I sådana fall hade de hamnat ur askan i elden! Långsamt vande sig hennes ögon vid mörkret och hon såg sig forskande omkring. En låda med okänt innehåll stod i ett hörn och lukten av kålrötter var påträngande. Förutom åskmullret kom det enda ljudet från männens viskande röster utanför och Lindaris svaga flämtningar.

Hästen satte sig i rörelse. San hörde hur vagnen rullade över stenlagda gator; hon undrade hur staden såg ut och hur stor den var. Det blixtrade igen och small till nästan rätt över dem, sedan öste regnet ner. Ljudet från hjulen ändrade så småningom karaktär, märkte San, de måste ha lämnat staden och var ute på landet. Vart var de på väg? Rädslan grep återigen tag i henne, tänk om de var fiender. Hon drog sin ryggsäck närmare sig, beredd att försvara sig och Lindari. Vagnen stannade innan hon tänkt tanken färdigt. Hon hörde röster. Presenningen drogs undan. ”Skynda dig och kom”, viskade en av männen. San tog sin och Lindaris ryggsäckar och sina vapen och hoppade ut i ösregnet. Vagnen stod framför en stuga, några andra byggnader som kunde vara lador, anades genom regnridåerna.

”Kom in”, sade en kvinna lågmält. San skyndade sig in efter kvinnan. Männen kom in bärande på Lindari ögonblicket efter. San blev så lättad att hon nästan sjönk ihop. De var bland vänner!

Det var välsignat skönt att komma in från ösregnet. En rundnätt kvinna tog emot Sans våta mantel och hängde upp den. De skyndade efter männen som bar på Lindari in i ett litet rum med en säng. Det brann en brasa i den öppna spisen och luckorna för fönstren förhindrade insyn. De lade Lindari varsamt på sängen. Den ena av männen tog försiktigt av honom kläderna och lättade på bandagen - såren såg inte bra ut. Han talade tyst med kvinnan som skyndade sig ut, och kom snart tillbaka med omläggningsmaterial samt en flaska med en brunaktig vätska i. ”Vi måste få i honom en sked av det här”, förklarade mannen, ”det är motgift.” Seb stöttade Lindari och hjälpte honom upp i halvsittande ställning, medan San hällde upp lite av vätskan i skeden. Försiktigt särade hon på Lindaris läppar och förde in skeden i munnen. Hon vickade försiktigt på den så lite av vätskan skulle rinna ner i halsen. Lindari hostade men lyckades svälja allt utan att sätta i halsen. Ett kort ögonblick öppnade han ögonen men slöt dem nästan på en gång. När såren var rengjorda och omlagda, bäddade mannen och kvinnan ner Lindari mellan rena lakan. ”Nu kan vi bara vänta och se”, sade mannen tyst, ”i morgon ska han få mer motgift och jag ska lägga om såren igen. Kanske vaknar han till så han kan dricka lite; han är rejält uttorkad.”

Paret gick ut ur rummet och lämnade San och Seb kvar. Bägge såg oroligt på Lindari. San kände försiktigt på vännens panna. ”Han är fortfarande glödhet”, sade hon olyckligt.

”Men hans andning är inte så ytlig längre och det är ett bra tecken”, försökte Seb lugna flickan. ”Det är tur att jag fick tag i Azuro. Han var i staden och hälsade på Berno, den andra mannen som hjälpte oss. Azuro är en utomordentlig helare liksom Arva hans hustru. Det är deras hus vi är i.” Knappt hade han sagt det förrän kvinnan öppnade dörren.

”Kom så ska ni få er lite till livs”, uppmanade hon vänligt. De gick ut i köket, Azuro och Berno satt redan till bords. Kyckling, rotfrukter, smör, bröd och ost var framdukat. Det fanns öl och vatten att dricka till. Såväl San som Seb var utsvultna - det hade varit magert med mat och vatten i båten - så de åt med god aptit.

Blixtarna ljungade och åskan skrällde fortfarande men verkade vara på väg bort, regnet fortsatte att ösa ner. ”Vi har inga fler sängar”, sade Azuro ursäktande, ”men det finns hö i ladan som man faktiskt kan sova rätt gott på.”

”Passar mig utmärkt”, utbrast Seb. ”Det är hundra gånger bättre än botten av en båt!”

”Jag lindar in mig i min filt och sover på golvet inne hos Lindari, det är också bättre än i båten”, förklarade San med ett trött leende, ”och tack för att ni hjälpt oss med Lindari och tack för all mat! Jag önskar jag kunde ersätta er för allt men... jag kanske kan någon gång. God natt.” Hon gick in till Lindari, vek ihop hans filt på golvet och lindade in sig i sin egen, efter att först ha sett till vännen. Hon somnade ögonblickligen.

Mitt i natten vaknade hon av att någon försiktigt skakade henne. Förskräckt såg hon upp och upptäckte till sin glädje att det var Lindari. Han var vaken! ”Vad är det som har hänt och var är vi”, frågade han oroligt. San for upp.

”Lindari hur ... hur är det med dig”, viskade San. ”Jag har varit skräckslagen! Jag trodde att jag skulle förlora dig.” Lindari sjönk tillbaka i sängen totalt utmattad. ”Vi är i en stuga utanför Evendim, hos Sebs vänner. Han är helare, ja Azuro alltså – förresten jag tror att Arva, hans fru, också är det. Du har fått motgift – den där besten var dödligt giftig – och du har fått dina sår omlagda.” Lindari slöt ögonen.

”Jag är så torr i munnen! Tror du att jag kan få lite vatten”, viskade han.

San smög ut i köket och upptäckte till sin förvåning att Berno satt vid köksbordet. ”Jag håller vakt”, smålog han när han såg Sans förvånade min. San ryckte till - hon hade glömt faran de fortfarande befann sig i.

”Jag är ledsen över att jag försätter er i den här situationen, nu är ni också i fara”, viskade hon, ”och jag är så tacksam för allt ni gör. Tror du att jag kan få lite vatten? Lindari är vaken och han är törstig.” Berno reste sig, tog skopan som hängde på kanten av en hink och hällde upp friskt källvatten i en mugg som han gav San. Hon tog tacksamt emot den och skyndade sig in till Lindari. Hon lade armen runt hans axlar för att stötta honom och satte muggen till hans läppar. Han drack långsamt ur allt och sjönk sakta ner i sängen igen.

”Tack”, viskade han trött. Sedan sov han. San lade sig lättad ner.

”Han klarar av det”, tänkte hon. ”Så snart han har blivit starkare kan vi ge oss iväg härifrån, så de här stackars människorna får det lugnt – men vart ska vi?” Plötsligt var hon klarvaken. All kraft hade gått åt till att ta sig hit, men sedan då? Det dröjde länge innan hon somnade om. Dagen därpå hällregnade det fortfarande, men blåsten hade gett sig och åskvädret hade surmulet fortsatt norrut.

San vaknade av en lätt knackning på dörren. Hon for upp och öppnade den, helarna stod utanför med omläggningsmateriel, medicin och en mugg välling. Lindari vaknade när de kom fram till sängen. Han såg hålögd och illa medfaren ut men klart bättre än gårdagen. Azuro tryckte ner honom i sängen när han försökte resa sig upp. ”Ta det lugnt! Försöker du gå upp kommer du förmodligen att svimma. Här – drick den här vällingen först, så får du medicin sedan.” De puffade upp kudden och tog Sans filtar till ryggstöd. Lindari drack tacksamt upp all välling. Det var nästan två dygn sedan han fått något till livs.

”Tack”, viskade han. De tog bort filtarna så han kunde ligga ner och gjorde rent såren. De såg redan bättre ut! Sedan fick han två skedar motgift.

”Sov en stund så känner du dig nog snart bättre”, sade Arva vänligt. ”Följ med ut i köket och ät lite frukost”, uppmanade hon San. När de kom ut i köket satt redan Seb och Berno och åt. Seb såg frågande på San.

”Han mår bättre och såren ser inte så hemska ut längre”, sade hon. ”Jag har grubblat i natt. Så snart Lindari är bättre måste vi ge oss iväg, men jag behöver ditt råd.” Hon såg bedjande på Seb.

”Vi går ut i höladan och pratar när du har ätit färdigt”, svarade han.

”Nej”, sade Azuro, ”vi går ut i ladan och ni stannar i köket. Vi kan hålla koll på omgivningarna på så sätt.”

Så, efter frukosten blev San och Seb ensamma. Seb gick runt i rummen och kollade så att de inte skulle bli avlyssnade, sedan satte han sig mitt emot San vid köksbordet. ”Du grubblar över vart ni ska ta er härnäst, när Lindari har piggnat till alltså. Jag skulle tro att han har tänkt att ni ska ta er till Beruga och vidare till Beleriand, östalvernas huvudstad. Där skulle ni få stöd och tillfälle att planera i lugn och ro. Det är en lång och mycket farlig färd med eller utan magisk kraft. Du har redan stött på två otrevliga odjur, förutom de som mördade din mormor och Artac. Det finns fler, såväl fyrfota som flygande och slingrande. Så jag hade faktiskt tänkt följa med er om det är acceptabelt för dig förstås. Jag tror jag behövs! Dessutom är det så många jag vill hämnas, och att följa med er verkar vara det bästa sättet att lyckas med det. Så – vad tycker du?” Han såg frågande på San.

”Det vore en lättnad om du följde med”, viskade hon. ”Vi pratar mera när Lindari är piggare.”

”Bra”, sade Seb, ”jag går ut och säger till de andra att de kan komma in nu.” Han reste sig och gick ut.

San gick in till Lindari och fann honom sittande i sängen. Hon log mot honom. ”Underbart att hitta dig sittande upp och vaken, men jag måste säga att du inte direkt ser ut som reklam för en frisk och sund alv. Hur känner du dig?”

”Som en urtvättad trasa ärligt sagt, men det gör inte så ont i såren och det är ju en förbättring. Vad händer? Är du säker på att vi är trygga här? Och Seb, vad säger han?”

”Vi är i trygghet åtminstone för tillfället. Seb följer med oss när du har blivit bättre, än är du alldeles för svag för att ge dig ut på vägarna igen”, viskade San.

”Hjälp mig upp”, bad Lindari, ”jag måste känna om benen bär!” San stöttade Lindari när han reste sig från sängen.

”Hur känns det”, undrade hon och såg oroligt på hans bleka ansikte.

”Lite yr, men bättre än jag trodde.” De gick runt lite i det lilla rummet. ”Jag skulle behöva gå ut”, sade han generat, ”du vet ... vart?” San hjälpte honom med kläderna, följde honom ut och lämnade honom ensam i det lilla uthuset beredd att hjälpa till, men Lindari klarade sig själv och såg mycket nöjd ut när han klev ut. De gick in och Lindari lade sig att vila. ”Tack”, viskade han, ”det där var en pärs.”

Några timmar senare kom Azuro in för att se hur alven mådde. Lindari vaknade när han hörde dörren öppnas. ”Hur mår du? Orkar du komma ut i köket och äta lite?” Azuro såg forskande på alven.

”Absolut!” Lindari reste sig upp, ”och tack för all hjälp! Det ska verkligen bli gott med lite mat.” De gick ut i köket, Lindari för egen maskin! Seb och San satt redan vid bordet och Arva höll just på att sätta fram mat.

”Berno har gett sig iväg till Evendim för att spana lite”, sade Seb när Azuro och Lindari satte sig vid bordet. ”Det har gått rykten om att Härskarens lakejer har setts till i trakterna och vi måste få en varning om de skulle dyka upp där. När vi har ätit vill jag att ni packar era ryggsäckar så vi är beredda om de skulle närma sig!”

”Jag förlorade mina vapen i sjön”, utbrast Lindari, ”det hade jag glömt! Jag har varken båge eller kniv, och de behövs när vi ger oss iväg.”

”Du kan få vapen av oss”, lovade Azuro. ”Vi har en liten vapenarsenal här i reserv. Kniv och båge sade du, kan du hantera ett svärd? Jag tror det vore bra om du hade ett med dig.”

”Jag är bäst på pil och båge men självklart kan jag hantera ett svärd”, svarade alven.

”Bra! När vi har ätit ska jag plocka fram vapen åt dig. Gör en lista över vad ni behöver för övrigt. Nu äter vi sedan förbereder vi oss.” De åt under tystnad. Lindari kände sig betydligt starkare efter maten.

Tillsammans gick han och San in i sovrummet och plockade ihop allt. Det enda de hade kvar i matväg var lite ost och några äpplen. Skinnläglarna lät de ligga framme, de behövde fyllas på innan de gav sig iväg. Lindari tog en vilopaus och San gick ut i köket.

Seb såg upp när San kom fram till bordet. ”Jag har skrivit en lista på allt som vi behöver när vi ger oss iväg. Något du vill tillägga?” Han sköt över listan till San som ögnade igenom den.

”Mitt salt är nästan slut. Törs vi be om lite?” Arva tog listan och gick igenom den.

”Jag plockar ihop det som är hållbart. Vapnen har Azuro redan plockat fram.” Hon började genast ta fram det de behövde. ”Det är bara grönsaker, frukt, ost och bröd som jag avvaktar lite med, men det går snabbt att plocka ner det i ryggsäckarna”, förklarade hon. San och Seb tackade henne och gick ut.

Solen hade börjat dra sig västerut och hade hittat några revor i molntäcket där den kunde titta fram, den tryckande hettan efter åskvädret hade avtagit, luften var kyligare och dimstråk började slingra sig runt buskar och träd. När solen damp ner i väst fick dimman verkligt fäste. Snart verkade allt vara insvept i en fuktig, kall filt.

San och Seb gick in till Lindari. Till deras lättnad såg han betydligt piggare ut. ”Azuro har lagt om mina sår igen och jag har fått lite mer monstermedicin”, berättade han. ”Jag fick lite extra omläggningsmateriel också. Jag har lagt ner det i ryggsäcken, om vi måste ge oss iväg kvickt. Han lägger om i morgon - om vi är kvar alltså. Hur går det för er?” Han såg forskande på San och Seb.

”Allt är packat och klart. Det återstår bara att packa ner den mer ömtåliga maten. Något som jag grubblat över är om vi ska färdas dag eller natt. Vad tycker ni?” Seb såg frågande på alverna. ”Jag känner till trakterna här omkring rätt väl – ja ända till högplatån, Pyrolan. Jag tror att det är säkrast att vi håller oss ifrån vägen för det är störst risk att vi blir upptäckta där. Något som jag också funderat över är vårt värdfolk. Hur stor är risken att de drabbas av Varelserna? Och dom vet en hel del om oss. Ska dom följa med?” De tre vännerna såg grubblande på varandra.

”Vi pratar om det vid kvällsmålet”, bestämde Lindari, ”och jag håller med om att det är bäst att färdas nattetid och inte på vägen! Det var där dom fick tag i Artac. Nu går vi ut i köket.” De hade just börjat äta när de hörde ljudet av hästhovar utanför. Berno kom in.

”Tre Varelser har setts i Evendim”, berättade han. ”De frågar efter en kvinnlig alv, så dom känner tydligen inte till Lindari. Jag antar att Varelserna är utspridda över hela Västlandet och letar efter dig. Jag tror att ni bör ge er iväg så snart som möjligt, helst redan i kväll. Den här gården ligger alldeles vid vägen, så de stannar garanterat här och frågar.” Seb såg på Azuro.

”Är ni i fara? Vill ni följa med eller stannar ni?”

”Vi stannar, om ni ger er iväg nu hinner vi städa undan alla spår efter er”, svarade helaren med lugn röst.

KAPITEL 8 EN VARELSE MINDRE!

Det mörknade i byn. Ulv rörde om i öppna spisen i matsalen, allt medan ett fåtal människor satt runt borden och åt eller bara tog sig en öl. Lin torkade av de tomma borden, då porten öppnades och en mantelklädd figur stod i dörröppningen. Det gick kalla kårar efter ryggraden på Ulv. Han hade träffat en sådan här varelse för drygt två veckor sedan. ”Kan jag hjälpa till med något”, undrade han artigt, ”mat eller bara något att dricka kanske?” Lin var färdig med sitt arbete och gick ut i köket.

”Jag vill ha upplysningar om en flicka”, sade främlingen med kall raspig röst. ”Stugan hon bodde i är tom, bodde där med sin mormor tydligen. Vet ni något?” För ett ögonblick tyckte Ulv att främlingens ögon lyste röda.

”Jag antar att det är San ni menar.” Ulv försökte låta lugn och obesvärad. ”När mormodern mördats gav hon sig iväg söderut till några vänner.”

”Vet ni var?”

”Jag är ledsen”, svarade Ulv, ”men jag har inte en aning.” Främlingen spände ögonen i Ulv, som återigen tyckte att de såg röda ut. Han rös! Utan ett ord vände främlingen sig om och gick ut. Han brydde sig inte om att stänga porten efter sig och Ulv skyndade sig att stänga den. Det var alldeles tyst i matsalen, alla såg på Ulv.

”Var det en sån där otäcking som mördade Avey, tror du”, undrade en av gästerna tyst. Ulv nickade. Han sjönk ner på en stol och kände sig plötsligt fullständigt slut. Han tackade sin lyckliga stjärna för att det var så länge sedan San och Lindari gett sig iväg – och att han inte visste vart. Vad Ulv inte visste var att Varelsen nu kände till att San inte färdades ensam. Ännu en alv var vid liv – i frihet.

_

Seb ledde San och Lindari söderut. Han planerade att de senare skulle ta av åt öster mot Pyrolan, men vika av norrut innan de kom fram till högplatån, vilket betydde att de måste ta sig genom ett stiglöst, kuperat och otillgängligt skogsområde. Det sistnämnda uppskattade Seb – det var få människor där. De tog sig långsamt fram för att spara Lindaris krafter, och efter några kilometer satte de sig ner för att vila. Lindari var näst intill slut. San såg oroligt på honom. De åt var sitt äpple medan de vilade, åt under tystnad. Dimman häftade vid dem som en fuktig, illaluktande svepning, allt var genomsurt efter regnet och lukten av mossor, lavar och mögel var påträngande. Allt var lugnt, inte ett ljud hördes, inte en vindkåre rörde vid trädgrearna. ”Vi måste ta oss lite längre bort från huset”, uppmanade Seb tyst, ”vill du att jag ska stötta dig?” Lindari skakade på huvudet och så gav de sig iväg. Efter en halvmil genom oländig skogsterräng vek de av åt öster. San hade inte en aning om hur Seb kunde hitta, men han tvekade aldrig, verkade veta exakt var de befann sig trots mörker och dimma.

Det var midnatt när de tre vandrarna gav upp. Lindari fullständigt kollapsade på marken. Utan sin utomordentliga grundkondition hade han aldrig orkat så här långt. De andra två plockade fram filtarna och hjälpte Lindari till rätta, rullade in sig i sina egna filtar och somnade, brydde sig inte om att hålla vakt. Tre timmar senare vaknade Seb, kamraterna sov fortfarande djupt. Han lyssnade efter nattens ljud, letade efter dolda varningstecken, men fann inga. Skogen var fortfarande inbäddad i den fuktiga, kalla dimman. Han hoppades att solen skulle skingra den, ville ha sol och värme till den svage alvynglingen. Seb reste sig upp och ruskade försiktigt liv i alverna. De vaknade förskräckta i kolmörkret. ”Vi tar oss en bit längre österut innan solen går upp”, förklarade han. De vek ihop filtarna och fäste dom ovanpå ryggsäckarna, drog mantlarna om sig och gav sig iväg, Seb i täten, de andra två som skuggvarelser straxt bakom.

Det blev lättare att ta sig fram när det ljusnade. Dimmorna drog sig tillbaka till sina hålor, molnen började skingras, och enstaka stjärnor blinkade sömnigt på den stålblå himlen. När solstrålarna började nå trädtopparna hade Seb och alverna arbetat sig ner i en ravin som gick i nordsydlig riktning. En bäck porlade stillsamt fram mitt i den. De fortsatte framåt genom ravinen till en dunge med aspar, där de slog läger och åt en kall måltid bestående av frukt, ost, bröd och drack vatten från bäcken. Lindari rullade in sig i sin filt och somnade ögonblickligen. Seb och San såg oroligt på honom. ”Det är tur att han är så vältränad, men det blev ändå nästan för mycket för honom”, viskade Seb bekymrat, ”men det var så viktigt att vi kom så långt som möjligt från helarna. Sov ett tag du, så håller jag vakt.” San protesterade inte, rullade in sig i sin filt och slocknade. Hon vaknade när solen stod som högst på himlen och reste sig ångerfullt upp. Seb satt en bit bort och såg på henne.

”Du skulle ha väckt mig tidigare”, viskade hon. ”Lägg dig och sov så vaktar jag.” Seb log, protesterade inte utan rullade in sig i sin filt och somnade.

San satte sig på en sten och gladde sig åt det värmande solskenet, fåglarna sjöng allsång i trädtopparna och en svag bris fick asplöven att dallra. ”I övermorgon är det första höstmånaden”, tänkte hon, ”snart är hösten här och var är jag då?” Vad skulle hända när de kom till dvärgarna; hon hade inte ens vetat att det fanns några dvärgar och vart skulle de ta sig sedan? Var det till östalverna? Plötsligt greps hon av saknaden efter byborna och framför allt Lin och Tonne. Hon saknade deras kivande, hur de retades med varandra på skoj och trevnaden i värdshuset. Och hennes mormor – vilket sätt att dö på! Tänk så mycket mer hon visste nu. Att det fanns alver – att hon var en halvblodsalv – att det fanns drakar och hemska Varelser som slaktade sina offer efter att ha borrat sig in i deras hjärnor för att suga ut allt de ville veta! Hon blev alldeles kall vid tanken.

Ögonblicket därefter tystnade fåglarna. San såg sig vaksamt omkring, det kändes som om en isande hand grep tag i henne. Snabbt fick hon fram bågen och strängade den – var beredd med två pilar. Hon snarare kände än såg att något närmade sig - blev stel av skräck - skulle vilja skrika men kunde inte få fram ett ljud. Hon lyckades lugna ner sig så pass att hon kunde vrida sig runt och spana efter ... något ... någon, hukade sig ner, smög ljudlöst närmare de sovande männen fortfarande beredd med bågen och livrädd för att de skulle ge något ljud ifrån sig. Hon anade en rörelse längre fram i ravinen, kände ett hot hon inte kunde förklara. En mörk skepnad gled fram bland asparna. Var det en av dem som mördat hennes mormor och Lindaris vän? En Varelse? Den närmade sig och den röda färgen i dess ögon intensifierades utan förvarning. Hon fylldes plötsligt av ursinne vid tanken på vad Härskarens tjänare hade på sitt samvete. I samma ögonblick som den röda strålen sköt fram mot San, lämnade pilen hennes båge! Och – som på Evendinsjön – lystes allt upp av ett blåvitt sken och Varelsen `smulades´ sönder när den träffades av pilen. San föll medvetslös till marken.

Seb och Lindari vaknade av ljudet från Sans fall, flög förskräckta upp och böjde sig över flickan. Vad hade hänt? Seb rusade ner till bäcken och hämtade lite vatten att badda Sans ansikte med. Hon ryckte till, slog upp ögonen, såg oförstående på Seb och satte sig upp. ”Vad har hänt? Varför svimmade du”, frågade Lindari oroligt. San såg sig omkring. Var fanns Varelsen!? Hon reste sig på darriga ben och gick mot platsen hon sett den. Det luktade fränt och ... bränt! Hon såg ner på marken och upptäckte något som såg ut som grov aska. Blev den pulvriserad … av hennes pil!? San vände sig chockad om och såg på Seb och Lindari.

”Jag sköt den ... och ... och det blev bara smådelar kvar av den”, försökte hon förklara.

”Vad menar du? Vad sköt du?” Seb såg fullständigt förvirrad ut. ”Snälla San, vad är det som har hänt?” San sjönk ner på marken, blundade och höll sig om huvudet – försökte minnas allt.

”Det var en av de där Varelserna som kom, som en svart skugga. Hans ögon blev plötsligt röda, och det såg ut som om en stråle skulle komma ur dom, då sköt jag och – ja ... jag måste väl ha svimmat efteråt. Den här”, hon tvekade, ”kraften – den måste vara effektiv mot Varelserna. Det lyste så där som på sjön – minns ni – nej det gör ni förstås inte, ni var ju under vattenytan, men när jag sköt blev det ett intensivt, blåvitt ljus. Jag förklarade det för dig då du dök upp med Lindari, minns du?”

”Jaa”, svarade Seb, ”jag var ju så förvånad över att du lyckats göra slut på sjöodjuret. Men du svimmade inte då!” San såg eftertänksamt på Seb och Lindari.

”Den där röda strålen från deras ögon måste vara farlig. Det var tur att jag sköt när jag gjorde ... annars ...?”

Lindari såg fundersamt på sina vänner. ”Något som stör mig är hur den där Varelsen kunde hitta oss. Vi har ju inte direkt gått på en väg”, sade han ironiskt, ”vi har tagit oss igenom rena vildmarken. Tala om för mig hur ... ” Alla tre såg grubblande på varandra.

”Hade vi ren otur”, sade Seb frågande. ”Dom brukar sällan gå ensamma – oftast är dom minst två. Jag tror att vi hade otur.”

”Då får vi hoppas att vi har turen med oss resten av vägen”, sade San olyckligt, ”det där vill jag helst slippa uppleva igen! Hur känner du dig förresten?” San såg forskande på Lindari.

”Mycket bättre”, svarade alven, ”jag tycker att vi äter lite och ger oss iväg härifrån så snabbt som möjligt. Hur långt norrut sträcker sig den här ravinen? På något vis känns det dumt att gå tillbaka.”

”Vi fortsätter framåt, sedan letar vi efter ett lämpligt ställe att ta oss åt öster. Nu äter vi.” Seb plockade fram mat medan alverna fyllde skinnläglarna med vatten och plockade ihop filtarna. Det var sen eftermiddag när de gav sig iväg. De gick i bäcken för att inte lämna några spår efter sig. Efter någon timme var de ute ur ravinen och tog sig upp ur bäcken, våta och kalla om fötterna. Nu fortsatte de åt öster. I början gick Seb sist och såg till att de inte lämnade några spår efter sig.

Terrängen var lite vänligare här, så de tog sig relativt snabbt fram. Lindari verkade ha återfått sina krafter, men fick bestämma takten för att inte överanstränga sig. Solen sjönk långsamt ner och bäddade åt sig i mörka moln vid horisonten. De tog en paus med frukt och vatten vid midnatt. Molnen hade ännu inte orkat ta sig österut så natten var stjärnklar. Månen närmade sig halv och gav ett svagt ljus, så de fortsatte nu med Seb i täten och San sist - hon ville ha Lindari framför sig så hon såg att han orkade med den takt de höll. Framåt morgonsidan var de så trötta att de snubblade fram och marken började bli mer svårforcerad – de närmade sig högplatån. Seb var nöjd. Han beräknade att de hunnit mellan fem och sex mil. De åt en lätt frukost, San och Lindari rullade in sig i sina filtar och Seb tog första vakten. Dagen blev lugn, molnen höll sig på avstånd men varslade om sämre väder. De avlöste varandra, tordes inte släppa på vaksamheten

När solen började dra sig ner mot trädtopparna väckte Lindari kamraterna och de åt kvällsmat bestående av torkat kött, grönsaker och frukt. De gjorde sig redo för ännu en nattvandring. Stjärnorna lyste och månen hängde som en som en halv ost i väster. Ljuset var knappt tillräckligt för att ta sig fram då marken blev allt mer ojämn och beströdd med stora stenar. Det bar stadigt uppåt. Vid midnatt tog de en snabb rast, sedan fortsatte de. Seb ledde dem nu norrut på gränsen till högplatån. Han bedömde att de skulle få svårare att söka skydd annars, samtidigt medförde det en risk – ju längre norrut de kom desto närmare vägen kom de. Framåt morgonsidan hann molnen ikapp dem. En plötslig stormil fick träden att huka sig och sedan öste regnet ner.

De sökte skydd under en enorm ek där marken var lite torrare och åt frukost. Seb och Lindari rullade in sig i såväl mantlar som filtar och försökte sova; San satt insvept i sin mantel och höll vakt. Snart droppade det ner från träden. Det var kallt, vått och miserabelt! Det öste fortfarande ner när de åt ett kallt kvällsmål. San längtade efter en varm säng, ett varmt mål mat och ett bad. ”Men”, tänkte hon ironiskt, ”vi befinner ju oss under en kontinuerlig dusch; om den ändå kunde vara lite varmare!” Seb bedömde att de hade två nattmarscher kvar till tunneln i Gryningsbergen. De axlade sina packningar och fortsatte.

Det blev en deprimerande färd i hällregn, så de blev om möjligt ändå våtare. Marken blev genomdränkt och det stänkte om dem när de tog sig fram. Mitt i natten slutade det äntligen regna men fukten svepte som dimslöjor mellan träden och snart tog dimman över helt. ”Vi får stanna här”, sade Seb trött. ”Jag tror inte jag kan leda er rätt i den här gröten. Man kan ju bara se några meter framför sig. Om ni sover så tar jag första vakten. Jag väcker er till frukosten.”

”Bra”, muttrade Lindari, ”jag vill ha varm mjölk, färskt bröd, ost och smör!”

”Ha, ha, ha”, sade Seb torrt. San och Lindari letade rätt på en någorlunda torr plats intill en trädstam. Det var allt annat än bekvämt. San kunde inte slappna av. Hon kurade ihop sig tätt intill Lindari för att de skulle kunna värma varandra.

”Hur mår du egentligen”, frågade hon tyst.”Är såren helt läkta nu? Jag har helt glömt bort att fråga.” San skämdes lite.

”Jag tog bort de sista bandagen när jag hade vaktpasset igår”, viskade Lindari. ”Jag tror att jag är – ja – så gott som helt återställd.” Han lade armen om henne och drog henne tätt intill sig. San gav honom en spontan kram.

”Vad kommer att hända när vi kommer till Beruga”, undrade hon. ”Jag visste ju inte ens att det fanns några dvärgar. Känner du några? Hurdana är dom egentligen och vad förväntas av mig? Jag törs knappt tänka på framtiden, jag bara hänger med. Hela mitt liv har vänts upp och ner ... och de där Varelserna ... blotta tanken på dem skrämmer nästan vettet ur mig.”

”Dvärgarna är bra”, lugnade Lindari henne. ”Dom skäms över att dom inte kom västalverna till hjälp under kriget, det gör östalverna också förresten. Det är tack vare Artac som vi känner till dig och har en liten chans att besegra Härskaren – oroa dig inte, vi kommer inte att vara ensamma. När vi väl har kommit till Beruga får vi planera ...” Seb avbröt honom.

”Var det inte ni som skulle sova?”

”Det är omöjligt att sova. Jag fryser och känner mig som en halvdränkt kattunge”, viskade San. ”Hur farlig kommer den sista sträckan fram till tunneln att vara? Vi måste ta vägen sista biten va?”

”Vi tar en dag i taget”, försökte Seb lugna henne. ”Vila er nu!” Till sist lyckades de bägge alverna slumra till. De sov oroligt. Det blev långsamt ljusare men det var ett diffust ljus som bäddade in allt i grå slöjor. Man kunde ana solen i öster som ett blekt spöke, när hon kämpade sig upp över trädtopparna. Seb väckte alverna. Han hade plockat fram mat. Allt var fortfarande vått så det gick inte att tända någon eld. Det blev alltså kall mat.

”Som vanligt”, tänkte San. De kände sig på ett uselt humör alla tre, trötta och frusna i sina fuktiga kläder. När de ätit gjorde de sig i ordning för att vandra vidare.

De befann sig nu norr om Pyrolan, gick åt öster och höll sig någon kilometer söder om vägen, åtminstone var det vad Seb hoppades. Framåt middagstid gav dimman upp och förundrad upptäckte San Gryningsbergen. Solen lyste på snön som täckte de högsta topparna, och branta stup kastade sig ner mot de barrskogsklädda, nedre sluttningarna. ”Jag har inte märkt dem förut”, utbrast San.”Vi är ju nära bergen!” Seb och Lindari brast i skratt.

”Vi har ju vandrat nattetid och med tanke på vädret har det inte varit några större möjligheter att se några storslagna vyer. Jag tror att vi slår läger nu och funderar över den sista sträckan”, bestämde Seb. Alverna slängde lättade av sig sina ryggsäckar, satte sig på ett kullfallet träd och pustade. ”Det som oroar mig”, förklarade Seb, ”är om Härskaren har räknat ut att vi är på väg till dvärgarna. Varelserna är många! Antag att han har skickat flera österut. Ett bakhåll vid tunnelmynningen vore förödande. Du har klarat av en av dom, men mot flera tror jag att vi vore chanslösa.” Han såg på alverna. ”Hur är det med din drake, Lindari? Kan du nå honom mentalt eller är vi för långt borta?” Lindari rynkade pannan.

”Jag kan försöka. Du menar att vi ska rida på honom alla tre?” Seb nickade. ”Då bör vi ta oss norrut”, fortsatte Lindari, ”han klarar inte att bära oss alla tre över bergen. Jag bad honom att hålla sig öster om Himmelsberget. Vi skulle kunna runda Gryningsbergens norra ände.”

”Försök att nå honom”, uppmanade Seb.

De såg förväntansfulla på Lindari, som satt med slutna ögon i djup koncentration. Till slut såg han upp. ”Han är för långt borta. Men jag tror att du har rätt beträffande Varelserna och om de har upptäckt att vi har klarat av att döda en av dem, kommer de att se till att de är flera när de attackerar oss. Vi tar oss norrut - det förväntar dom sig nog inte – och då kanske jag får lättare att nå Safirion”, förklarade Lindari, ”ska vi vila här eller fortsätta? Vi skulle kunna ta oss över vägen och slå läger norr om den?” Vännerna såg fundersamt på varandra. Bägge alternativen var skrämmande.

”Vi tar oss norrut”, bestämde till sist Seb. ”Från och med nu inget prat och vi smyger så tyst som möjligt! När vi närmar oss vägen gömmer ni er och avvaktar min klarsignal, jag måste se att vägen är säker innan vi tar oss över.” Han såg allvarligt på de bägge alverna. De nickade samtycke. Alla axlade sina packningar och smög iväg. När de gått i 15 minuter gav Seb dem tecken att gömma sig och fortsatte själv. ”Nu skulle det passa med lite dimma”, tänkte han bistert, och grubblade över om det inte var att utmana ödet att ta sig över vägen i dagsljus. Sista biten fram till vägen kröp han. Inte ett ljud hördes. Det var bra sikt åt bägge hållen, då vägen löpte rakt fram mellan träden flera hundra meter. Han reste sig upp och synade vägbanan. Det fanns spår efter hästar som tagit sig såväl västerut som åt öster. De borde ha passerat efter regnet bedömde Seb. Han undrade om det var fienden men vände sig om och tecknade åt alverna att komma. De smög sig ljudlöst fram. Alla tre spanade en sista gång och tog sig snabbt över vägen. Seb tog bort alla spår efter dem. Vännerna försvann snabbt in i skogen.

KAPITEL 9 STRIDEN I GLÄNTAN

En ryttare klädd i svart mantel kom ridande österut mot Gryningsbergen. Han stannade till på ett ställe och sökte rätt på en så gott som helt vit sten, den lade han vid vägkanten och fortsatte sedan i hård galopp.

_

Det lilla sällskapet tog sig långsamt fram. De ville hålla sig så långt österut som möjligt för att undvika Djupmyren, vilket medförde att de fick bana sig väg ner i raviner och upp för steniga åsar. Det såg ut som om Gryningsbergen runnit ut i ett otal ojämna, avsmalnande ryggar som till slut försvann i låglandet. De var trötta och sönderrivna av alla kvistar och grenar som gjort sitt bästa för att hindra dem att ta sig vidare, men de ville ta sig så långt från vägen som möjligt innan de slog läger, så de ignorerade de taggiga buskarna och fortsatte.

Det mörknade. Solens sista strålar målade Gryningsbergens snöklädda toppar gyllene. Till slut stannade de i en liten glänta omgiven av björk och gran där en liten bäck kunde förse dem med vatten. De tordes inte tända någon eld så det blev åter igen kall mat. Lite senare satte sig Lindari och försökte nå sin drake. En drakes och dess ryttares sinnen var så väl sammanlänkade att de kunde nå varandra på relativt långt håll. När en drake blev äldre spelade avståndet ingen roll – den kunde alltid nå sin ryttare och vice versa. Safirion var bara 19 år och Lindari 22, så om några tiotal år skulle avståndet inte sätta käppar i hjulet, vilket bägge såg fram emot! Han koncentrerade sig, sände ut sin `söksignal´, anade Safirions närvaro och till slut blev draken medveten om Lindaris försök till kontakt. Lindari sände en bild av området de befann sig i, förklarade att de var i fara och bad honom skynda sig.

San och Seb såg forskande på Lindari. ”Fick du kontakt med din drake”, undrade San. Lindari log.

”Japp! Han är på väg hit, men han tyckte att vi kunde ta oss en liten bit längre norrut. Där finns en lite större öppen plats som han har lättare att landa på.” Bara tanken på att Lindari fått kontakt med draken gav dem nya krafter. Det var inte helt mörkt och stjärnklart så det blev relativt lätt att ta sig fram trots den oländiga terrängen. Vid midnatt nådde de en lite större öppning i skogen som de antog var rätt ställe. Lindari tog ny kontakt med Safirion och sände en bild över området. ”Vi är rätt”, sade han lättat, ”nu vilar vi!” San tog första vakten, Seb och Lindari rullade in sig i sina filtar under en stor gran och somnade. Hon satt med ryggen mot en asp, lyssnande och spanande. Hon var orolig, var livrädd för att Varelserna förstått att de tagit av åt norr och nu förföljde dem. Men allt verkade lugnt – som vanligt bedrägligt lugnt - endast läten från enstaka nattfåglar och insekternas surr bröt tystnaden. Hon slappnade av lite.

”Hur var det att rida på en drake egentligen”, undrade hon tyst för sig själv, ”och när skulle han komma.” Hon spanade över himlen men såg bara stjärnorna. Hur stora var drakarna? Det var så mycket hon inte visste, så mycket hon ville veta. Hur skulle hon – som i sina egna ögon var ingenting – kunna vara nyckeln till att störta Härskaren och hans medhjälpare. Hon suckade och längtade tillbaka till sin bekymmerslösa tillvaro i Vänliga Skogen.

Efter två timmar väckte hon Seb. Hon försökte sätta ord på sin oro om att Varelserna skulle hitta dem, och Seb insåg att flickan hade fog för sin ängslan, men försökte lugna henne. Han hade spanat ordentligt innan de tog sig över vägen, hade sopat igen alla spår, men ...! ”Försök och sov ett tag. Ha ryggsäcken nära dig så du är beredd utifall att.” Seb ställde sig i skogsbrynet på vakt medan San rullade in sig i sin filt.

Han lyssnade på tystnaden – frånvaron av ljud. Fåglarna var tysta, inga ljud av tassar från nattens jagande djur, inget prassel, till och med insekterna hade tystnat. Om ändå draken kunde komma! Skogen kändes ondskefull. Han såg ner på de sovande alverna, stod till slut inte ut utan väckte dem. Yrvakna såg de upp på Seb, kände hans oro, slet av sig filtarna och reste sig upp. ”Jag vet inte vad det är, men jag känner på mig att det är något elände på gång”, viskade Seb. ”Kan du få kontakt med din drake?” Lindari sände ut sin söksignal, försökte förmedla sin oro och känslan av överhängande fara.

”Han är snart här”, viskade Lindari.

De var beredda. Ryggsäckarna var på plats med filtrullarna bundna ovanpå och bågarna var strängade. Ljudlöst smög de sig runt till den norra sidan av gläntan noga med att hela tiden hålla sig dolda. De snarare anade än såg att någon närmade sig gläntan söderifrån. De tre vännerna stod orörliga, väntande, rädda. Deras hopp var att draken skulle komma - deras enda hopp! Om de flydde norrut skulle draken inte hitta dem, och Varelserna skulle i alla fall förr eller senare hinna ikapp dem. Om det bara var en skulle de klara sig, men om det var flera ...! En svartklädd gestalt gled fram ur skogbrynet ... så en till ... och en till! San kände sig förstenad av skräck. Det var över … och hon som drömt om att hjälpa till med att befria landet! De hade inte en chans mot dessa monster. Plötsligt hörde hon ett prasslande bakom sig, hörde ett isande kallt skratt. Fler Varelser gled ut – de var omringade.

”Vid alla goda makter”, tänkte San, ”vi ska inte ge oss frivilligt!” Ursinnig rusade hon ut på gläntan samtidigt som hon avlossade pilar så snabbt hon kunde. Seb och Lindari var tätt intill henne även de med vapen i sina händer. Sedan hände allt väldigt snabbt. Hon såg Seb falla med en pil i bröstet, samtidigt som hon hörde ett svoshande ljud och enorma klor grep tag i henne och hon lyftes upp. Hon skrek av skräck när marken försvann under henne. Som i en dimma såg hon Sebs livlösa kropp på marken och hur de ursinniga Varelserna avlossade pil efter pil efter henne. Röda strålar korsade luften utan att nå sitt mål.

San insåg att hon grät. Seb död! Deras starka, trygga, tappra hjälpare. ”Lindari!” San skrek.”Var ...” Hon upptäckte alvens slappa gestalt hängande med klorna från drakens andra framben tryggt om sig.”Medvetslös ... eller ...? Nej, han fick inte vara ...!” San såg skogen breda ut sig under dem och till vänster Djupmyren. Bergstopparna i öster var täckta av snö och långt bort i nordväst reste sig Himmelsberget. Det var kallt och inte så lite obekvämt att dingla högt uppe i drakklor.

Äntligen sänkte sig draken långsamt nedåt. Han siktade in sig på en glänta. Med en stöt tog drakens kraftiga bakben mark, och han släppte försiktigt sitt grepp om alverna när han stod säkert på marken. San blev helt förundrad när hon insåg hur stor en drake var! ”Den måste vara tjugo meter lång”, tänkte hon. Ryggen var täckt av stora taggar med så pass stort mellanrum att en alv kunde sitta mellan dem. Huvudet var mer än en halv meter långt från nosen till de små hornen. Och ögonen - lika klart lysande blå som Lindaris, upptäckte San häpet. Safirions fjäll hade också samma otroliga blå färg och San förstod varför han fått sitt namn. Han hade fyra muskulösa ben, de bakre var kraftigare än de främre. Alla benen hade enorma klor som utan problem kunde gripa tag i ett par hjortar och bära dem med sig – eller som nyss – två alver! ”Kunde man säga att de hade fötter, eller kanske tassar”, undrade San roat innan hon böjde sig över Lindari och undersökte honom. Hon kunde inte hitta någon skada som kunde förklara alvens medvetslöshet. Draken kom fram och puffade till Lindari med nosen. ”Tack för att du kom”, viskade San och såg in i de intelligenta, lysande, blå ögonen, osäker på om draken förstod henne. Hon skyndade sig bort till en liten bäck, slet av sig pannbandet och blötte det i vattnet, rusade sedan tillbaka till Lindari och baddade hans ansikte med det våta tyget. Han rös till, öppnade ögonen och såg sig förvirrat omkring. Han såg San oroligt böjd över sig och han såg sin drake. Hans ansikte sprack upp i ett brett leende.

”Du kom!” Draken puffade honom med nosen på kinden och Lindari slog armarna om drakens huvud och tryckte läpparna mot nosen. ”Vad hände?” Lindari såg allvarligt på San. ”Jag minns bara att Varelserna hade omringat oss och att vi sprang ut på ängen. Sedan ... svart!” Lindari såg sig förvirrat omkring, ”och var är Seb?” Han såg svaret i Sans ögon som var fyllda av tårar. ”Åh nej, du kan inte mena ... han kan inte ... !” Han såg förtvivlat på San.

”Jag såg Seb falla med en pil i bröstet i samma stund som Safirion snappade bort oss. Jag vet inte om han var död men antar att de där vidriga avskummen såg till att han ...” Hon snyftade till och började storgråta. Lindari kände att även han fick tårar i ögonen, satte sig upp och tog alvflickan i sin famn. Seb hade varit ett ovärderligt stöd för dem. De skulle aldrig ha kommit så här långt utan honom. Plötsligt insåg han att nu var fienden medveten om drakens existens. Det var inte bra! Men dom visste inte hur många drakar det fanns. Lindari såg in i sin väns ögon. En mental konversation ägde rum mellan dem. Safirion hade sett två Varelser förintas och Seb liggande på marken.

”Tror du att det finns någon chans att han överlevt”, frågade Lindari draken.

”Jag kan flyga tillbaka och se efter”, föreslog Safirion. San såg på Lindari. Hon förstod att han och draken `pratade´ med varandra.

”Safirion erbjuder sig att flyga tillbaka till gläntan och kolla”, förklarade Lindari.

”Nej”, utbrast San, ”antag att Varelserna är kvar där, då skulle Safirion vara i fara.” Lindari och draken såg på varandra.

”Han känner om Varelserna är kvar så risken är minimal.” San såg oroligt på Safirion. Han var jättelik men Varelsernas magiska kraft var så fruktansvärd.

”Flyg då”, sade hon, ”men var försiktig!” Draken kastade sig upp i luften, cirklade några varv för att vinna höjd och försvann över trädtopparna söderut.

San och Lindari var såväl känslomässigt som kroppsligt utmattade. Natten hade varit fasansfull! De var trötta och hungriga och önskade att de kunde slappna av, men kunde inte förrän de fått veta hur det hade gått för Safirion - om han skulle lyckas hitta Seb vid liv mot alla odds. De väntade tysta, vankade otåligt fram och tillbaka över gläntan hela tiden spanande uppåt. Det började långsamt ljusna. Enstaka stjärnor kämpade tappert med sin lyskraft långt bort i väster. Himmelsbergets toppar började plötsligt glöda, men nere i gläntan var det fortfarande mörkt.

Till sist anade de en rörelse på himlavalvet. Äntligen kom Safirion flygande och han bar Seb i sina klor! Draken släppte varsamt ner den slappa gestalten på marken efter att han försiktigt landat. San och Lindari rusade fram till Seb och undersökte honom. Han var vid liv – svårt sårad förmodligen - men vid liv! Med tårade ögon såg San och Lindari på varandra, det fanns hopp! Försiktigt drog de av honom manteln och medan San hettade upp vatten skar Lindari upp Sebs blodindränkta tunika. Pilen hade träffat bröstbenet och stannat där. Hjärta och lungor verkade vara oskadda, men han hade förlorat mycket blod. Det kändes som en lättnad - kunde ha varit så mycket värre. Lindari höll kniven i elden för att rena den. ”Jag behöver hjälp”, sade han till San. ”Försök att hålla honom stilla medan jag skär bort pilen.” Snabbt skar Lindari ett snitt och drog ut pilen. Seb skrek till och spärrade upp ögonen, men sekunderna efter hade han förlorat medvetandet igen. Lindari gjorde rent såret med det omläggningsmaterial han hade kvar i ryggsäcken, sydde ihop såret och lade på ett tryckförband. De hjälptes åt att fixera det med lindor. San plockade fram filtar och bredde ut, sedan hjälptes de åt att försiktigt, med drakens hjälp, lägga Seb tillrätta så han låg skönt. San upptäckte att han slagit i bakhuvudet. Det var en rejäl bula, men det hade inte gått hål. ”Han kan ha fått en hjärnskakning. Jag undrar om han är medvetslös på grund av den eller såret – eller en kombination”, funderade Lindari. ”Han har haft en otrolig tur - medvetslös och med den där pilen stickande ut ur bröstet - Varelserna måste ha trott att han var död.”

”Både jag och Safirion trodde han var död! Vi hade också tur, inte bara det att han lever ... hade Varelserna upptäckt det hade dom sonderat honom och de hade fått veta mycket mer. De blev väl så omtumlade när en drake dyker upp och snappar bort deras byten. Jag undrar var dom är nu”, sade San grubblande.

”Safirion kände inte deras närvaro när han hämtade Seb. Jag tror att dom har gett sig iväg till Arminion”, sade Lindari fundersamt. ”De vill nog tala om för monstret där uppe att det finns drakar. Förresten, dom kan inte veta om Safirion räddade oss eller skaffade sig ett par rejäla stekar. Och apropå mat, jag vet inte hur det är med dig, men jag är uthungrad!”

Solen hade nu tagit sig över Gryningsbergen och sken ner i den lilla gläntan. Alverna njöt av värmen medan de gjorde i ordning mat. De kokade lite rotfrukter och värmde torkat kött - att äta varm mat kändes som en fest. Då och då tittade de till Seb men han var fortfarande medvetslös. När de kontrollerade bandaget såg de att det hade blött igenom, men inte så mycket och bestämde sig för att avvakta med att lägga om såret. De släckte elden, rullade in sig i sina filtar och lade sig att vila på var sin sida om Seb. ”Sov du så håller jag mig vaken”, uppmanade Lindari San. Hon kurade tacksamt ihop sig och föll ögonblickligen i sömn.

KAPITEL 10 HÄRSKAREN FÅR PROBLEM

Det tog Varelserna sex dagar att ta sig till Arminion. De vilade över natten och dagen därpå gick tre av dem till slottet och visades till tronsalen. Härskaren satt på `sin´ tron och talade allvarligt med general Lanzo. De såg upp när Varelserna närmade sej tronen. Lanzo kände sig obehaglig till mods. Det hade hela tiden känts fel att liera sig med sådana – vad var dom – människor ... nej! Av någon anledning gick det alltid rysningar av ren skräck genom honom när de var nära! ”Jag kan komma tillbaka i morgon”, föreslog han, ”jag antar att ni vill tala i enrum.” Han bugade sig för Härskaren och gick snabbt ut ur tronsalen. Härskaren skrockade.

”Jag tror han är rädd för er! Och det är väl bra! Jag vill att människorna ska vara skräckslagna när dom ser er. Alla! Det är ett bra sätt att behålla makten. Nå – vad har ni för nyheter? Är alvjäntan eliminerad?” Han såg hoppfullt på sina underlydande.

”En drake snappade bort henne just som vi skulle fånga henne. Vi ville sondera henne innan hon dödades. Hon har magisk kraft! Jäntan har utplånat tre av våra bröder”, väste en av Varelserna. ”Vi visste inte att det fanns drakar och finns det en, kan det finnas flera. Är detta något ni har kännedom om, Mästare?” Härskaren såg skakad ut.

”Drakar! Jag hade inte en aning! Jag trodde de var väsen från sagorna, men att jäntan behärskar magi borde ni ha förstått”, han såg irriterat på sina hejdukar. ”Hon är dotter till alvprinsen. Självklart måste hon behärska någon form av magi, frågan är, hur mycket.” Han såg grubblande upp i taket – beundrade omedvetet den konstfärdigt utförda stuckaturen.

”Stjärndiamanten! Det har viskats om den, men vi har inte fått någon information om den fortfarande existerar – och om så – var den är.” Han spände ögonen i Varelserna, ”något ni har lyckats sondera fram vid något tillfälle?” Varelserna såg på varandra.

”När vi sonderat har vi varken fått veta något om drakar eller Stjärndiamanten. Vad har ni för uppdrag åt oss nu? Vi trodde flickan var på väg till Beruga men hon fortsatte norrut. Hon är inte ensam, hon har en alv med sej, men mannen som också färdades med dem har vi dödat. Vi tror att den mannen kämpade på alvkungens sida under kriget.”

”Hm”, Härskaren såg fundersamt på sina underhuggare, ”det var rätt många människor som stred mot oss i kriget och – faktiskt - några dvärgar. Vi lyckades eliminera de flesta av upprorsmakarna men några kom undan. Bra att alverna är ensamma – men – draken! Var draken en vän eller var den ute efter mat?”

”Flickan såg chockad ut”, sade en av Varelserna, ”låt oss hoppas att det är det sistnämnda! I sådana fall fick vi oväntad hjälp.”

”Inget vi kan veta säkert. Ge er iväg österut och försök få svar på våra frågor, om alvjäntan är i livet och om så, vart är hon på väg. Drakar – finns det flera och är de alvernas vänner, det är något jag också vill ha svar på. Proviantera och ge er av i morgon. Och – det här med att två alver fortfarande lever, får inte komma ut. Den uppgiften skulle kunna få fart på upprorsmakare! Ännu en sak – har flickan Stjärndiamanten är det allvarligt. Jag hörde rykten om den under kriget. Den innehåller stor magisk kraft - om flickan lär sig handskas med den ... hm, vi kanske behöver lite hjälp!” Härskaren log menande till sina underlydande och viftade avfärdande med handen. Varelserna lämnade tronsalen.

General Lanzo infann sig hos Härskaren dagen därpå klockan 11,00. Han hade med sig uppgifter om armén, stab, personal, meniga och krigsmateriel. ”Funderar ni på att mobilisera”, undrade han. ”Vi har levt i fred i 16 år och jag ser ingen hotbild för närvarande.”

”Bara för säkerhets skull”, sade Härskaren lugnande, ”militären behöver lite övning. Bara nyttigt!”

”Får jag fråga”, generalen såg lite ängslig ut, ”de här Varelserna som står under ert befäl, vilka är dom och var kommer de ifrån? Jag har alltid undrat.” Härskaren såg aningen missnöjt på ledaren över sin armé.

”De står, som ni säger, under mitt befäl. De har varit till ovärderlig hjälp och det är allt ni behöver veta! Fortsätt med mobiliseringen.” Han avfärdade generalen med en vink.

General Lanzo gick snabbt ut ur tronsalen efter att ha gjort honnör och underdånigt bugat sig. Han såg mycket bekymrad ut. Varelserna skrämde honom, och Härskarens order om mobilisering och träning av soldaterna, skrämde honom ändå mer. De här Varelserna hade dykt upp i slutskedet av kriget – varifrån? De hade vänt krigslyckan till Härskarens fördel. De hade lyckats döda alvkungen trots dennes stora magiska kraft, utplånat hans familj och Dorv hade beordrat att alla alver som överlevt kriget skulle spärras in i Himmelsbergets katakomber.

Och så var det alla dessa oförklarliga försvinnanden det senaste året! Generalen var mycket bekymrad!

KAPITEL 11 T ILLFRISKNANDET

Det var tidig eftermiddag när Lindari väckte San. ”Hur länge har jag sovit”, hon såg förvirrat på Lindari när hon upptäckte att solen förflyttat sig en bra bit. Han skrattade.

”Jag har också sovit. Safirion har vaktat. Bättre vakt kan man inte hitta och ... ”, han såg menande på Seb som log brett mot San. Hon blev överlycklig.

”Det är inte sant! Du är vaken! Hur mår du? Du ser slibbigt blek ut, vet du.” Hon rynkade bekymrat pannan. Seb gav henne ett trött leende.

”Jaa, vad ska jag säga. Jag känner mig som en urvriden disktrasa, hur nu dom känner sig, men snälla ni, vad har hänt, var är vi? Det sista jag minns var att vi blev omringade sedan är det svart! Och ont i huvudet har jag och” - han trevade på bröstet och kände bandaget - ”vad ...?”

”De sköt dig! Mitt i bröstet! Du svimmade och slog förmodligen huvudet i en sten, för du har en rejäl bula i bakhuvudet, eventuellt fick du en hjärnskakning på köpet. Vi trodde du var död, eller rättare sagt San trodde för jag tuppade också av. Som tur var kom Safirion och snappade bort oss, vilket gjorde Varelserna en aning upprörda”, Lindari småskrattade, ”och jag tror Safirion skrämde dem rejält! I vilket fall som helst brydde de sig inte om dig, kan inte ens ha kollat om du var död eller levande, fast du såg nog rätt död ut med en pil stickande ut ur bröstet. Safirion bar oss hit i klorna och flög sedan för att kolla hur det gått för dig. Vi har plåstrat om dig efter bästa förmåga. Hur känner du dig? Jag menar ...” Lindari kände på Sebs panna och kollade pulsen, ”jag tror inte att du har feber. Det har blött igenom bandaget, vi byter i kväll. Är du hungrig ... törstig?”

”Ja, oh – de förlösande orden. Jag känner mig utsvulten och munnen känns som en öken”, Seb log trött. San for upp.

”Det kan åtgärdas! Ligg still så du inte börjar blöda mer – du har förlorat tillräckligt med blod som det är.” San plockade fram frukt, grönsaker och torkat kött. Vatten hämtade hon i bäcken. Försiktigt hjälpte dom Seb till halvsittande läge. Det märktes tydligt hur smärtsam den lilla rörelsen var och San undrade oroligt när Seb skulle klara en förflyttning. Hon hjälpte honom med mat och vatten.

Solen bäddade för sig i en molnbank i väster vilket var oroande - alverna ville inte ha dåligt väder nu när Seb var skadad. Innan det blev mörkt lade Lindari om Sebs sår och var nöjd med vad han såg. ”Du måste ha bra läkkött”, sade han förundrat. ”Få se hur du känner dig i morgon när du har vilat en natt.” De lade sig på var sin sida om Seb insvepta i sina filtar. Safirion `lindade´ sig runt dem och höll vakt.

De sov lugnt hela natten och vaknade till en mulen morgon. Det blåste! Vindilar stormade fram bland träden, ruskade om dem och virvlade ut på gläntan. De tre kamraterna hade varit skyddade mot blåsten av Safirions väldiga kropp, så de hade varit omedvetna om väderförändringen. Lindari kramade om sin vän och förmedlade sin tacksamhet till honom.

”Jaha”, sade San hurtigt, ”frukost va? Och helst innan det börjar regna. Du ligger still”, kommenderade hon Seb. ”Lindari ska fixa till ditt sår innan du så mycket som rör en fena.” Såret hade slutat blöda, hade gått ihop bra och det syntes inga tecken på infektion, så Seb fick hjälp att försiktigt sätta sej upp och äta när frukosten var färdig, men det gjorde så ont att de fick hjälpa honom ner igen och han fick äta halvliggande. San och Lindari såg bekymrade på varandra. De ville fortsätta färden, men Seb var uppenbarligen inte i form för förflyttning än.

”Skulle vi kunna tillverka någon form av bår”, sade Lindari grubblande. ”Om vi binder fast Seb på den, och Safirion bär honom till nästa rastställe. Han orkar säkert bära oss också – ja på ryggen menar jag.” Safirion och Lindari konfererade och efter frukosten hjälptes han och San åt att göra en bår av två smidiga avkvistade aspar som de band ihop med slanor. De lade en filt över och med möda lyckades de få över Seb på båren. Det var inte lätt och även om Seb försökte dölja det syntes det hur ont det gjorde. De band fast honom med repet de packat ner i Lindaris ryggsäck.

Seb var märkbart blek när de bundit fast honom säkert insvept i filten. För säkerhets skull kollade de såret men det hade inte gått upp och börjat blöda igen. De packade ryggsäckarna, axlade dem och Lindari hjälpte San upp på Safirions rygg, sedan klättrade han upp själv. De fick plats mellan taggarna och kunde hålla i sig i dem. San var nästan lika blek som Seb; hon tyckte det hade varit lugnare att gå! Draken gick fram till båren, greppade båren med klorna och lyfte långsamt. Han flög brant uppåt. San skrek och tittade förskräckt ner, men Seb hade inte fallit av båren. Safirion flög lågt – några meter över trädtopparna. Snart hade de lämnat gläntan en bra bit bakom sig.

KAPITEL 12 FLYKTVÄG

Man hade ofta talat om katakomberna i Himmelsberget. Associationen var klar – ändlösa, fuktiga, mörka, kalla tunnlar. Riktigt så illa var det inte! Det var ett enormt grottsystem som upptäcktes för drygt 2000 år sedan av alverna. Där fanns dolda rikedomar – ädelstenar, guld och silver - och en ättling till den för 16 år sedan döde alvkungen fann den mest fantastiska – Stjärndiamanten. Alvprinsen ingick i en grupp alver som utforskade de lägre regionerna då han fick se ett blått skimmer i tunnelväggen. Förundrad lyckades han hacka loss en gnistrande, himmelsblå ädelsten stor som ett äpple. Det var efter den stenen som berget, ja hela bergskedjan, döptes till Himmelsberget. Stjärndiamanten kom att gå i arv i alvkungasläkten, och man upptäckte allteftersom dess stora magiska innehåll. Alvkungaättens magiska kraft härstammade från den tiden.

Alverna tog hjälp av dvärgarna med att bearbeta tunnlarna och öppna upp till fantastiska grottsalar. Tunnlarna blev alltså allt mer lättillgängliga, något som bara alverna och de dvärgar som arbetat i berget hade kännedom om. En gång i tiden hade berget varit en aktiv vulkan. Lavaströmmar hade skapat flera av tunnlarna, bland andra de som ledde till de övre regionerna – trånga serpentinliknande gångar som ledde allt högre upp och så småningom österut. Där tunnlarna var som brantast hade alver och dvärgar huggit ut trappsteg. Högt uppe i den östra bergväggen fanns ett flertal öppningar som släppte in ljus. Det var här de största och mest beboeliga salarna fanns, och det var hit de alver som överlevt kriget hade begett sig.

Himmelsbergets dolda salar hade utnyttjats tidigare. De blev en fristad när alverna hotades av krig eller – som för drygt 100 år sedan – invasion av jättebjörnar. Barn, kvinnor och gamla fördes då till Himlastaden, som den kallades, medan alvarmén befriade landet från hotet. När oroligheter utbröt för 20 år sedan och det förelåg stor risk för krig, lagrades rikligt med förnödenheter upp i Himlastaden. De små grottor som låg högst upp med ventilation utifrån, fungerade som naturliga frysboxar för matvaror med kort hållbarhet. Längre ner lagrade man spannmål. Källor med friskt vatten fanns på ett flertal ställen. Här fanns också underjordiska sjöar och grottor med fantastiska formationer av stalaktiter och stalagmiter förutom guld, silver och ädelstenar. En viss enklare möblering fanns sedan tidigare - bord och bänkar - men nu förberedde man också ett stort antal provisoriska sängplatser.

Så – när krigshotet blev uppenbart – fördes åter barn, kvinnor och gamla till Himlastaden åtföljda av en liten eskort alvjägare. De slog sig ner i de övre salarna med `fönster´ österut. Alvjägarna höll vakt vid ingången och höll sig också informerade om hur kriget utvecklade sig. De fick alltså kännedom om alvkungens och alvdrottningens död.

Så kom då den fasansfulla dagen när en skara smutsiga, sårade och utmattade alvjägare samt några få kvinnor och barn motades fram till grottöppningen av en segerrusig fiendearmé. Härskaren kände inte till de beboeliga delarna, så han trodde njutningsfullt att alverna skulle få ett rent helvete, vilket de ju på sätt och vis också fick även om det inte blev så illa som Härskaren hoppats. Att det fanns möjlighet att överleva någon längre tid där och att en stor del av befolkningen redan flytt dit, visste han inte.

Det var general Lanzo som militäriskt informerade de få helskinnade alverna att de tack vare Härskarens godhet, fick behålla livet, men de skulle för evigt vara fängslade i katakomberna. De skulle förses med mat i utbyte mot de dyrgripar de förväntades utvinna. Inga ädelstenar – ingen mat!

Azaron slog upp ögonen. Det var mörkt ännu, solen hade inte gått upp och det var kallt i sovsalen. ”Det är snart höst”, tänkte han, ”och i dag fyller jag 18 år! Hm, vad önskar jag mig i födelsepresent? Ja … allra mest att jag var fri förstås; att vi alla var fria! Att vi kunde gå vart vi ville, äta vad vi ville och att alla hade lite bättre kläder än trasorna vi har på oss.” Han suckade. Han kunde inte önska sej någonting för det fanns ingenting han kunde få – allra minst frihet! Hans föräldrar hade dött i kriget, pappan i början och mamman i Himlastaden i sviter av de skador hon fått i krigets slutskede. Han hade bara en enda släkting, sin storasyster, Sindi.

Alvpojken satte sig upp och såg sig omkring. Det började långsamt ljusna så en svag dager lyckades smyga sig in i bergssalen. Han upptäckte att Sindi satt bredvid honom. Hon log brett. ”Grattis på födelsedagen, lillebrorsan”, sade hon. ”Vi har bestämt att du slipper arbeta i dag – som födelsedagspresent – ja så kallad. Gå på upptäcksfärd! Fyll ryggsäcken med lite god mat! Vem vet du kanske hittar en hemlig väg ut.” Det var inte bara om de sista orden som ironin dröp. I alla dessa år var det detta de letat mest efter - en väg ut i frihet! Och god mat ... !

Azaron var kort för sin ålder och mager. Han hade halvlångt, ljust, inte precis välfriserat hår och gröna ögon; han såg med andra ord ut som de flesta alverna i Himlastaden. Han skulle vara `söt´ om han haft lite mer hull på kroppen - Azaron var extremt mager! Han visste inte hur många alver som var kvar i livet, bara att antalet decimerats kraftigt unde de senaste åren. De flesta av gamlingarna var döda och hade begravts i svalget, ett djupt schakt i de lägsta regionerna. Där hade också de som inte överlevt sina krigsskador begravts liksom de som dött av hunger eller sjukdom.

Han gick ut i en av matsalarna. Solen sken in genom `fönstren´ och han bländades nästan av ljuset efter dunklet i sovsalen. Dessa öppningar i bergväggen var en välsignelse; att ha oljelampor tända var en sällsynt lyx som bara nyttjades vid den allra mörkaste tiden av året. Sindi och två andra kvinnor höll på och plocka fram frukost. När han ätit plockade han ner lite bröd, ost och några äpplen i sin ryggsäck samt, för säkerhets skull, en mantel han ärvt efter en av de äldre alverna. Dessutom hade han försett sig med fnöske och flinta och stoppat ner tre facklor i ryggsäcken, sedan följde han Sindi ner mot de lägre nivåerna, men stannade i marknivå. Han tänkte utforska tunnlarna där och eventuellt hitta en ny. Sannolikheten att han skulle lyckas med det var minimal! De hade ju sökt igenom berget i 16 år!

Azaron smög sig först fram så nära öppningen i bergväggen han tordes noga med att inte bli sedd eller hörd av vaktkompaniet utanför; inte en suck att ta sig ut den vägen! ”Tröttnar dom aldrig”, grubblade han. Även om de allihop tillsammans försökte bryta sig ut skulle de inte ha en chans mot de välbeväpnade och välfödda soldaterna. Varje eftermiddag kom det en kurir från slottet med mat till alverna och det var ju bra – om de nu hade några skatter i utbyte förstås. Han smög sig bort i mörkret i huvudtunneln och vid första facklan tände han en av sina egna. Sedan började utforskningen. Han brydde sig inte om de öppningar i bergväggen som han kände till, men höll noggrann utkik - det kunde finnas någon spricka som hade missats. Dessutom hände det då och då att jordskalv kunde orsaka sprickor i såväl golv, tak som väggar. En ny öppning kunde ha bildats! Himmelsberget var ju en utslocknad vulkan och en `viss oro´ märktes emellanåt från underjorden. De lavaströmmar som tagit sig genom berget hade gjort tunnelväggar och golv jämna och lättframkomliga, just den här tunneln var dock mer ojämn och sluttade svagt neråt.

Azaron gick mycket långsamt fram i tunneln och såg noga på tunnelväggarna. Efter cirka 15 minuter upptäckte han en spricka i den högra tunnelväggen. Att den inte blivit upptäckt tidigare berodde antingen på att sprickan fanns mitt emellan två fackelhållare och alltså låg i skugga, att den var `nyskapad´ eller att den var för smal för att vara av intresse, förmodligen det sistnämnda. Azaron var smal. Han var mycket smal! Han betraktade sprickan fundersamt, försökte lysa upp den med facklan och grubblade ett litet tag till. Han kanske borde prata med Sindi innan han försökte tränga sig in? Nyfikenheten tog överhand. Han tog av sig ryggsäcken, höll den i sin vänstra hand och facklan i sin högra, sedan pressade han sig in sidledes. Det var mycket trångt! Ett tag var han rädd att han skulle fastna och kände att han skrapade sönder tunikan på tunnelväggen när han kämpade för att ta sig loss, fortsatte framåt och höll facklan i sin utsträckta hand för att lysa upp så långt som möjligt. När han trängt sig in ett tiotal meter vidgades sprickan och svängde svagt åt vänster. Väggarna var skrovliga med utskjutande partier så han fick lov att se upp så han inte skadade sig på något. Det var rejält högt i tak. Han satte på sig ryggsäcken igen och tog sig försiktigt framåt. ”Ha! Nu kan man kalla det tunnel”, sade Azaron högt och belåtet. ”Min tunnel!” Nu sluttade den svagt uppåt och svängde fortfarande åt vänster.

Plötsligt delade sig tunneln i två, han tog den högra. Golvet och väggarna var jämnare här så han tog sig snabbt fram. Tunneln svängde kraftigt åt höger. Facklan han bar på, var snart slut, han hade gått länge – flera timmar kändes det som - så han tyckte det var dags för en liten matpaus, tog av sig ryggsäcken, kilade fast facklan och satte sig och åt ett äpple. Det här var spännande! Han hade plockat fram en fackla ur ryggsäcken så han var beredd att tända den innan den gamla brunnit ut. Han fortsatte och var nära att missa den mer än en meter breda sprickan i golvet. Azaron tog sats och hoppade över, stannade och tittade ner i avgrunden. Han tände sin nya fackla och släppte ner den gamla. Den slocknade av draget men till slut hörde han ett plask. Efter det blev Azaron försiktigare - hade han missat öppningen i golvet hade han varit död nu! Han ruskade på huvudet. Otrevligt! När han gått säkert en kilometer ställdes han inför ett nytt problem. `Hans´ gång fortsatte rakt fram, men två öppningar syntes i den vänstra väggen. Han tvärstannade. Det drog! ”Hm, luft i rörelse. Öppning i bergväggen”, tänkte han. Han sög på ett finger och höll upp det framför gången längst till vänster, inget drag, men framför den högra ...! Nu blev han ivrig och skyndade sig fram, samtidigt som han noga kollade vad han hade framför fötterna.

Gången gick rakt fram och luftdraget blev allt kraftigare. Han anade en ljusning eller – hallucinerade han – kunde det ...? Det blev allt ljusare. Till slut var han framme vid väggen. En knapp meter upp fanns en ojämn öppning cirka en meter i diameter. Förundrad tittade han ut och såg grantoppar som var i jämnhöjd med honom. Han hade lyckats! Det fanns en väg ut!

Himlen var blå men solen hade tagit ett rejält kliv västerut. Gryningsbergen belystes i sydost. Han såg ner på bergväggen. ”Den är så ojämn att man borde kunna ta sig ner”, tänkte han. Plötsligt skakade berget till under fötterna och sekunderna efter hörde han ett öronbedövande brak. Skräckslagen vände han sig om och trevade sig bakåt. Ett dammoln vältrade sej fram mot honom, blandat med sten och grus, facklan slocknade och stoftmolnet gjorde det svårt att andas. Taket hade störtat in! Tunneln var blockerad! Hade det hänt några minuter tidigare hade han begravts under stenmassorna. Hostande trevade han sig tillbaka till öppningen ... äntligen luft! ”Kalla fakta”, tänkte han. ”Tunneln är blockerad! Bara en väg ut!” Förtvivlad tänkte han på sin syster och alla vänner som nu var utom hjälp. ”Jag ska få ut dem”, tänkte han beslutsamt och började borsta bort allt stendamm som täckte `kläderna´ innan han började nerklättringen.

Azaron var lätt och smidig och bergväggen var skrovlig och lutade utåt. Han såg en smal hylla två meter nedanför öppningen - om han höll sig fast med händerna och sänkte sig ner borde han kunna nå den. Han klättrade ut och försiktigt trevade han sig fram med fötterna. Han nådde hyllan men det var på håret! ”Tur att jag inte har anlag för svindel”, tänkte han. Det var mindre än 20 meter ner till marken - ramlade han kunde det gå riktigt illa! Han hittade fot - och handfäste så han tog sig ner ytterligare några meter. Två meter längre ner fanns en bra hylla, men hur tog han sig dit? Han böjde sig ner och körde in händerna i en liten klippskreva en halv meter över hyllan han stod på och sänkte sig försiktigt. Till slut orkade han inte hålla sig fast utan gled neråt. ”Nu är det kört”, hann han tänka innan farten bromsades upp. Han hade passerat hyllan han tänkt nå med fötterna, men fick tag i den med händerna. Till slut lyckades han treva sig fram med fötterna till en liten hylla. Han tittade ner och såg att han klarat av den värsta sträckan, resten borde vara enkel om han var försiktig. Han lutade sig mot klippan, tryckte ansiktet mot den svala ytan och pustade ut en stund, väntade tills hjärtat lugnat ner sig, innan han tog itu med den sista etappen. Tio minuter senare var han nere.

KAPITEL 13 DRAKFÅNGST

När de lämnat Djupmyren bakom sig, gick Safirion `ner för landning´. Det skulle ha tagit San och Lindari två dagar att ta sig hit, men för Safirion tog det bara några timmar. På grund av Sebs skador tordes de inte fortsätta längre. San och Lindari tog sig ner från Safirion och skyndade fram till Seb. Han såg blek och medtagen ut men log brett mot dem. ”Det där var en upplevelse”, utbrast han. ”Jag trodde att jag skulle svimma av förskräckelse när draken lyfte!” De drog honom försiktigt av båren i filten.

”Vila dig nu! Vi stannar definitivt här några dagar så du får hämta dig”, sade San bestämt. ”Tror ni vi törs tända en eld, har vi förresten någon mat att värma?” Deras matförråd var magrare än magert. ”Jag försöker jaga upp något”, sade San ivrigt. Hon strängade sin båge och försvann in bland träden. Under tiden samlade Lindari ihop kvistar och grenar till brasan.

Solen hade dragit sig västerut, gömt sig bakom Himmelsberget och målade topparna på Gryningsbergen vackert röda, himlen var blå, vinden hade försvunnit någon annanstans och fåglarna sjöng! Just nu kändes det gott att leva, tyckte Lindari, en liten frist i anspänningen. Efter en knapp timme kom San tillbaka med två fasaner som hon bundit ihop och bar slängda över axeln. De hjälptes åt att plocka och ta ur fåglarna, gillrade sedan upp dem över elden. ”Hur är det med Safirion”, undrade San, ”är inte han hungrig?” Lindari såg på sin vän och log.

”Han åt alldeles innan han kom och räddade oss, så det är ingen fara än på ett tag. Han kan jaga i morgon och då kan vi också passa på att proviantera. Det vore ju tragiskt om vi svalt ihjäl innan vi kom fram till Beruga.” Han kände på fåglarna med kniven. ”Dom är färdiga.” De offrade lite salt på köttet och det kändes som en festmåltid efter torkat kött, mjuka grönsaker och ost. Seb klarade av att sitta och äta, lutad mot björken han legat och vilat vid. Det mörknade, dagens ljud tystnade och nattljuden tog över. Bäckens porlande och insekternas surrande hördes fortfarande, en uggla hoade i närheten, ljudet från en vargs ylande nådde dem långt bortifrån, stjärnorna lyste klart och en tunn månskära vilade över trädtopparna i väster. De tre vännerna rullade in sig i sina filtar och överlät åt Safirion att hålla vakt.

Azaron stod lutad mot bergväggen en lång stund och pustade ut. Först försökte han borsta bort det mesta av stendammet från kläderna och sedan var det håret. Han antog att det ändrat färg till grått och det stod ett moln av damm runt honom när han skakade rent det! Händerna var sönderskrapade efter att han lyckats gripa tag i hyllkanten när han tappade fotfästet. Och kläderna ... de var ändå trasigare! Sedan blev han förundrat medveten om den barr- och mossbetäckta marken under sig, böjde sig ner och grävde ner händerna i det översta lagret. Han tog upp lite, luktade på det och smulade sönder det mellan fingrarna; och lukterna från jord, barrträd, mossor och lavar! Det var en helt ovan `luktvärld´ som presenterade sig för honom. Försiktigt tog han sig fram till den närmaste tallen och kände på barken - vilken födelsedagspresent! Allt detta nya! Han kramade lyckligt trädet och insåg att HAN VAR FRI! Han samlade sig - drack lite vatten ur skinnlägeln och åt ett äpple innan han gav sig iväg österut. Han hade noterat Gryningsbergen när han sett ut från gluggen i bergväggen och visste att Beruga, dvärgastaden, låg öster om bergskedjan. Det var dit han skulle bege sig. Den stora planen var förstås att befria Himlastadens innevånare, men ett steg i taget. Nu tog han många – så fort han orkade, ville hinna en bra bit innan det blev mörkt. Marken sluttade kraftigt neråt så det blev en lätt vandring genom barrskogen. Azaron tog sig snabbt vidare.

När det var helt mörkt stannade han. Han beräknade att han hunnit en mil från bergväggen och det var inte dåligt med tanke på vilken kondition han var i och hur länge han letat sig fram i berget! Det flöt en liten bäck genom gläntan, så allra först tvättade han rent sina såriga händer i vattnet innan han `slog läger´; porlandet från bäcken hade hörts nästan hela vägen från berget. Han lutade sig mot en grov tallstam och pustade ut innan han tog fram lite mat. ”Hm”, tänkte han, ”det blir magra dagar framöver, fast det är jag ju förstås van vid. Och inget har jag att jaga med!” Det enda vapen han hade var en kniv! Den hängde i sin slida vid repet han använde som bälte, dessutom kände han dåligt till vilka bär, örter och rötter som var ätliga. Nu ångrade han att han inte tagit reda på mer av helarna i Himmelsberget, men vem hade trott att han skulle ha nytta av sådana kunskaper. Han svepte manteln om sig och försökte sova.

Har man bott i ett berg i hela sitt liv kan nattens ljud vara skrämmande. Är man dessutom euforisk och adrenalinstinn efter en otrolig födelsedag, blir det ändå svårare att somna. Och sedan var det ju nästan ljust, stjärnklart och en tunn månskära! Det blåste inte och var relativt varmt. Till slut somnade han av ren utmattning.

Azaron vaknade av fågelsången. Solens strålar målade Himmelsbergets toppar läckert röda men nådde inte ner till skogsgolvet ännu. Han blaskade av sig lite i bäcken, fyllde skinnlägeln och drack lite vatten, sedan drog han manteln tätare om sig innan han fortsatte österut. Det var kyligt i luften, men dagen lovade sol och värme. Han åt sitt näst sista äpple på vägen. Skogen var fortfarande lättframkomlig och han gick med raska steg. Mitt på dagen hade han kommit ut på ett öppet slättområde, med högt gräs som vajade för den ökande vinden. I sydost reste sig Gryningsbergen. Här fanns inget skydd och solen gassade, manteln hade han för länge sedan stoppat ner i ryggsäcken. Han kände sig utsatt och oskyddad här ute - det hade känts tryggare i skogen. På avstånd såg han stora djur som betade av gräset. Förundrad betraktade han dem. Allt var nytt för Azaron! Plötsligt hörde han ett svoshande ljud, såg en skugga falla ner över sig och tittade skräckslagen upp, just som drakens klor fattade ett försiktigt grepp om honom och han lyftes upp. ”Goda andar! En drake! Det blev en kort tid i frihet!”

_

Seb vaknade före de andra dagen därpå. Han kände sig utsövd och hade inte så ont. Det gick bra när han rörde på sig och det gick bra att sätta sig upp. ”Jösses”, tänkte han, ”jag klarade det!” San och Lindari såg forskande och yrvaket på honom, såg hans belåtna min och förstod att han bättrat på sig rejält. ”Du ser ut som en belåten katt som just fått ett helt fat med grädde”, utbrast Lindari skrattande. San skrattade också. Det var en sådan lättnad att han var så mycket bättre. ”I dag provianterar vi, såväl hungrig drake som hungriga alver och hungriga människan håller sig stilla”, sade Lindari med ett leende. ”I morgon fortsätter vi mot Beruga, men nu är det frukost som gäller.”

De plockade fram rester av fågeln från i går och frukt. Lindari gick bort till Safirion som stod vid bäcken och drack vatten och förde en tyst mental konversation med honom. ”Vi bestämde så här. Safirion ger sig iväg på jakt, han är hungrig. Jag går på jakt – flyger inte med Safirion och du”, han såg på San, ”kan du kolla om det finns något ätbart i växtväg runt gläntan, för det där med växter och bär tror jag du är bättre på. Du får hålla dig nära Seb så han kan ropa om han behöver hjälp. Jag kollar hans sår innan jag ger mig iväg.” Seb lade sig mödosamt ner och Lindari undersökte honom försiktigt. ”Allt ser bra ut!” Safirion kom fram och gned nosen mot alven, sedan gav draken sig iväg. De såg beundrande efter honom - ett blått moln mot en blå himmel. Lindari strängade sin båge, hängde pilkogret över axeln och gick in i skogen.

San tömde sin ryggsäck - den fick duga som frukt och örtkorg. Hon strövade in bland träden som omgav gläntan. Det fanns vildmorötter, timjan, salvia och några stånd med ramslök – dessutom upptäckte hon ett vildäppelträd. Hon fyllde ryggsäcken och gick tillbaka till gläntan där hon fann Seb försiktigt gående fram och tillbaka. San plockade ut sin skörd och såg lite oroligt på vännen. ”Du tar det väl försiktigt!”

”Jag måste träna lite annars stelnar jag till helt. Det går bättre än jag trodde”, lugnade Seb henne. ”Det värsta var att ta sig upp på benen.” Han smålog lite sorgset och fick ett leende tillbaka. San letade rätt på en liten kastrull.

”Jag går och plockar bär”, förklarade hon, ”jag kan inte hälla smultron och blåbär i ryggsäcken.” Seb gick bort till sin filt och tog sig försiktigt ner. Det var lika jobbigt att lägga sig ner som att resa sig upp!

Solen började kika ner mellan träden och Seb slumrade till i värmen, men vaknade när han hörde ljudet från Safirions vingslag. Försiktigt satte han sig upp och iakttog roat hur draken närmade sig. ”Man skulle kunna tro att han inte fick plats i gläntan”, tänkte han och förstod Varelsernas reaktion när de fick se draken. ”Men vid alla förundrade andar, vad bär han på?” Draken sänkte sig ner och släppte försiktigt sitt byte på marken, gick sedan lugnt bort till bäcken och började dricka. Seb trodde inte sina ögon – en mager pojke som såg skräckslagen ut låg i en hög mitt i gläntan. ”Hej du”, sade Seb, ”vad är du för en och var hittade Safirion dig? Du behöver inte vara rädd! Draken är snäll. Han trodde säkert att du var i fara och bar dig hit.” Azaron reste sig försiktigt, kastade en förskräckt blick på Safirion som likgiltigt låg och putsade ena frambenets klor och gick bort till Seb som häpet såg på honom.

”Du är ju en alv, grabben! Var i all sin da´r kommer du ifrån?” Azaron sjönk ner på marken bredvid Seb. Han kände sig fullständigt slut. Han hade varit med om mer under ett dygn, än under hela sitt föregående liv. Till slut kunde han inte behärska sig – han begravde ansiktet i händerna och storgrät. Seb lade armen om pojkens axlar. ”Vad du än har varit med om, är du i relativ säkerhet nu”, försökte han lugna alven. ”Jag heter Seb Dorming och är på väg till Beruga i sällskap med draken där och två alver.” Azaron tittade häpet upp och försökte torka bort tårarna.

”Har du två alver med dig”, utbrast han häpet, ”men ... var kommer dom ifrån?”

I samma stund kom San ut i gläntan med kastrullen full med bär. Chockad tvärstannade hon, och gick sedan tveksamt fram till den leende Seb. ”Safirion slog klorna i den här stackarn”, förklarade han. Azaron var i bedrövligt skick. Mager som en sticka, trasiga kläder och – öppenbart – mycket nedstämd. Dessutom var han blek och rädd.

Lindari hade stått ett tag i skogsbrynet tills han hade fått situationen klar för sig. Nu gick han med bestämda steg fram till den lilla trion och satte sig på huk framför Azaron. ”Hej du! Jag heter Lindari. Välkommen till gänget”, sade han vänligt samtidigt som han lade ner sitt byte på marken. ”Du är härmed inbjuden till en festmåltid! Stekta rapphöns och hare och” – han såg uppskattande på Sans bär – ”efterrätt bestående av valfria bär. Du ser ut att behöva det!”

”Och jag heter San”, presenterade sig alvflickan, ”men snälla du, berätta var du kommer ifrån, innan jag dör av nyfikenhet!” Azaron slappnade av. Lättnaden fick honom nästan att sjunka ihop. Vänner! Och snäll drake!

”Jag heter Azaron”, började han och fortsatte sedan med att beskriva Himlastaden och alla alver som var instängda där, bristen på det mesta, umbäranden och Härskarens grymhet. ”Det var vad jag önskade mig mest i 18-årspresent – frihet”, fortsatte han, ”men jag trodde aldrig att jag skulle hitta en väg ut!” Han beskrev hur han tog sig ut ur berget och vandringen genom skogen ut på slätten. ”Förstår ni! Jag visste ju ingenting om livet utanför berget. Alla konstiga ljud när det var mörkt och de där stora djuren som betade av gräset. Och så kom draken! Kort tid i frihet tänkte jag och var så rädd att jag trodde att jag skulle svimma – sluta som drakmat när jag äntligen tagit mig ut. Sedan släppte han bara ner mig här. Min syster och alla de andra, de är ju instängda i berget. Det enda jag tänkte på när jag tagit mig ut var att befria dem. Jag kunde inte gå tillbaka för tunneln rasade ihop bakom mig.” Han fick tårar i ögonen igen. ”Jag tänkte försöka nå Beruga och be om hjälp!”

De tre vännerna såg förundrade på Azaron. Ingen hade trott att alverna skulle överleva särskilt länge i Himmelsberget. Det här var en överraskning. ”Du får följa med oss”, sade San bestämt. ”Vi hjälper dig befria din syster och dina vänner!”

”Förstår ni”, utbrast han förtvivlat.”Min syster ... hon vet inte vad som har hänt! Hon måste tro att jag är död! Under de 16 år som gått sedan vi blev instängda, har ingen hittat en väg ut och så hittar jag en och ... taket rasar in. Annars hade jag kunnat gå tillbaka och ...” Han brast återigen i gråt. San förstod hans förtvivlan – att äntligen hittat en väg ut och så rasar taket in! Och att alverna genomlevt 16 år instängda mot sin vilja! Hon blev plötsligt ursinnig.

”Den där skitstöveln som sitter på alvernas tron ska bort”, utbrast hon, ”vi måste få igång ett uppror! De instängda alverna måste befrias!” Hon såg beslutsamt på de andra. ”Nu fixar vi mat. I morgon fortsätter vi mot Beruga. Förresten – jag såg ett snår med svarthallon – måste plocka. Och det finns fler vildäpplen.” Hon for upp, letade rätt på något att plocka i och försvann in i skogen. Seb och Lindari såg roat efter henne.

Azaron log. Plötsligt hade han fått hopp. Tillsammans skulle de nå Beruga och sedan skulle det börja – upproret!

Fortsättning följer ...